snorsportarn

Good to be back!

2012-01-22T11:06:00.001-08:00

December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.

Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!

Marathon och masochism börjar på samma bokstav

2011-11-02T14:09:00.000-07:00

Betalade i kväll en större summa pengar till organisatörerna av Stockholm marathon för det tveksamma nöjet att få lov att springa Stockholm runt med nummerlapp på magen, tårar i ögonen och spyan i halsen. Sprang 21 km ikväll. 16 av dem i 4:20-tempo. Inte helt bekvämt, men åtminstone med lite marginal till tårarna.

Granebergsvarvet 2011

2011-10-27T01:57:00.000-07:00

Ibland är man förkyld två veckor i sträck och springer inte en meter. Så en dag har halsontet reducerats från plåga till irritation, och feberkänslan i kroppen är inte längre som spanska sjukan, utan bara som en lättare släng av svininfluensa.

Om detta sammanfaller med vackert väder, vad är då mer naturligt än att spontananmäla sig till en tävling?

Sagt och gjort: gräva fram turlinnet ur garderoben, hitta på en godtagbar förklaringsmodell varför hustrun själv måste åka på skogsmulle med barnen (igen!), och iväg mot Granebergsvarvet 13 km, en högst lokal historia med få deltagare och färre åskådare.

När jag klev in i lokalen för efteranmälan var det ganska tomt, bara Janne Holmén och Anna Rahm stod där och såg smala och fokuserade ut. "Fan" tänkte jag, "jag kommer sist", men mumlade min i förväg uttänkta ursäkt (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax) några gånger, och vågade mig fram till sekretariatet för anmälan och nummerlapp.

Joggade lite planlöst, körde några stegringar (för det såg jag att Janne och Anna gjorde) och ställde mig på startlinjen. Tog rygg på Anna c:a 100 m, men fick släppa pga dålig kondis. Första 2 km uner 4:00-tempo. Kändes lugnt och avslappnat. Kunde småprata lite med en kille i STHLM-maraton-tröja och kommenterade tempot och banan (som går nerför första halvan och uppför resten) "Under 4:00 kan du glömma" upplyste STHLM-tröjan på bred svårplacerad dialekt.

Första 5 gick lätt (nerför) i uppförsbacken sa kroppen nej tack till 4:00. Eftersom planen var "jagärlitesjuk. jagkörintepåmax", sänkte jag till lätt obehags-tempo och körde vidare. Blev omkutad av några som disponerat loppet bättre, sprang om några enstaka. Sista km blev jag upphunnen av ett klubblinne, men kunde svara och vann den duellen med några tiotals m.

5 plats i herrarnas öppna klass. Under 4:00 kunde jag som bekant glömma, men tiden 54 min ger 4:10 i snitt. Helt ok (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax).

Elakartad träningsvärk hela följande vecka.

En plan

2011-10-07T08:08:00.000-07:00

Ok, inte i klass med James-Bonds-samlade-dödsfiender-gör en-plan-för-att-förinta-planeten, men lite bättre än vi-kör-väl-på-så-får-vi-se-hur-det-blir.

Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).

Men nu djefvlarr ska det bli springa av.

Hur svårt kan det va?

2011-09-29T04:30:00.000-07:00

Marathon är en horribel distans. Träningen innan är monoton och tidskrävande. Även själva loppet är monotont och tidskrävande, och dessutom smärtsamt och genant - i början känner man sig fånig för att man springer så långsamt, och i slutet känner man sig fånig för att man springer som en stelopererad krabba. Smärtan behöver inte kommenteras närmre.

Ovan nämnda negativa egenskaper utövar en märklig lockelse, vilket kanske är anledningen till att jag och många andra mediokra söndagslöpare utsätter oss för denna plåga upprepade gånger, när allt förnuft säger "lägg ner, anmäl dig ALDRIG mer till Stockholm marathon, det är faktiskt mycket vettigare att köpa cigg för 800 kr om året istället".

Jag har länge hävdat att alla i arbetsför ålder utan fel på hjärta, lungor eller ben borde kunna springa 42 km under 3 timmar om de tränar ordentligt, och i en grå vrå i huvudet har några ider börjat gro:

Jag är i arbetsför ålder. Jag har inga begränsande lyten eller men. Jag borde kunna springa 42 km under 3 timmar.....

Ideerna snor ihop sig med varandra, bildar ett trassligt nystan av luddiga planer med tveksam verklighetsförankring, och plötsligt, bländande klar som en biblisk uppenbarelse; en konkret formulering:

Ävafan, husvårtkandeva? Jag tränar ok över vintern och gör STHLM maran under tre.

Tror jag...

Berlin, mein liebling

2011-09-28T10:48:00.000-07:00

Det började inte bra. Stockholmståget gjorde oväntat en DNS på Uppsala station, och när jag 45 minuter försenad äntligen var på väg tänkte jag mörka tankar om SJ, och hur nattåget till Berlin skulle lämna Malmö med en tom plats. Min plats! Nu har ju SJ en ganska gedigen vana av att hantera fuck-ups, vilket de gjorde förtjänstfullt. Klockan 21.30 klev jag på tåget mot kontinenten. Tävlingsnerverna var på helspänn (vilket egentligen är ganska orimligt för en tävling jag inte har någon chans att vinna), jag var stingslig och blev lika provocerad av de förväntansfulla funktionströjorna som sörplade sportsaft, som jag blev av kidsen i kupén bredvid som tonårsgarvade med bruten röst fram till halv två.

snabbspolning.

Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.

Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi. Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.

Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.

Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.

Det går bra nu! (etiketter: Flams, fånerier, Ulf har utvecklats stilistiskt i mycket begränsad utsträckning efter tredje klass)

2011-09-14T01:17:00.000-07:00

Milen rullar på som de ska

det går bra nu!

Snabbdistansen går i fyra-fart

det går bra nu!!!

Berlinmaran kommer ganska snart

det går bra nu?

Bara 10 dagar kvar till start

äähä.. Bra nu??

Och jag har inte riktigt tränat klart

....

Förtydligande

2011-08-30T07:46:00.000-07:00

Fast det där med meningslöst är inte något dåligt, tvärtom. Den stora meningslösheten i att målmedvetet investera stora mängder tid för att kunna springa så fort man kan tillbaka till samma plats man startade ifrån; just den stora meningslösheten är också är löpningens stora skönhet.

Pointless

2011-08-29T12:19:00.000-07:00

Ibland kan det ta ganska lång tid att komma igång riktigt med försäsongsträningen; det är vinter och glåmigt. Att gå utanför dörren kräver samma rituella korsning mellan hejaramsa och tics som höjdhoppare brukar syssla med. Flera gånger kommer man på sig själv med med att bygga ett ide av kuddar och filtar i övervintringssyfte. Tre-fyra förkylningar och några andra mer eller mindre motiverade svepskäl försenar den riktiga uppstarten.

Men så till sist får man några bra veckor, kommer upp i hygglig volym, tänker att "nu, äntligen"...

... tills man inser att klockan redan är september.

Med fyra-fem bra veckor i benen saknas förutsättningar för ett godkänt maratonlopp. Därför skruvar jag ned den planerade tiden över maratondistansen i Berlin från "godkänd" till "meningslös".
Förklaring: Under 3 är godkänt, kanske tom berömligt. Tider över 4 timmar är också berömliga (eftersom det då rör sig om någon som inte tränat särskilt mycket, och kan gotta sig åt att ha "orkat runt". Just "orka runt" är det som imponerar mest på icke-löpare, som ställer sig frågande inför den egentliga skillnaden mellan 2.30 och 3.45.)

Springer man kring 3.15 har man däremot valt att slösa bort en stor del av sitt liv på ofta ganska tråkig och jobbig träning, och hade man bara tränat lite mer uppstyrt så hade man presterat godkänt resultat. Men det gör man inte. Omdömet kan bara bli ...

Meningslöst

Men nästa stockholm-mara; då bövlar!

Inget fokus!

2011-06-20T12:00:00.000-07:00

Förra veckan: bortslösad. Inget fokus. Stor trötthet. Värk i kroppen. Cykla till jobbet: blodsmak. Tröga tankar. Korthuggna formuleringar. Sjukdom? Oklart. Ingen träning.

Nu: Åter fokus. Trötthet marginellt bättre. Kroppsvärk mildare. Tvåordsmeningar kvarstår. Träning möjligt!

Fokus!

2011-06-09T10:58:00.000-07:00

Under 3 h i Berlin är kanske lite oseriöst men för bövelen inte omöjligt, med lite fokus! Fokus på träningen, inga mer förslappande feel-good-junk-miles! Inga mer halvsnabbdistanser som sabbar tusingarna nästa dag. Fokus! Det får vara slut med oplanerad träning som med min mormors visdomsord blir "som det kan och inte som det ska".

Från och med nu är det fokus på planering, variation och progression som gäller. Och lite mer fokuserad kvalitetsträning. Började igår med ett på förhand planerat fokuspass: uppjogg, 5 km i 4.15-tempo, 3 km i 4:00, nerjogg. Bra fokus hela passet, 15 km totalt. Resten av veckan blir 10 km distans fredag, några mil cykel innan jobbet lördag morgon, långpass söndag.

Fokuserar förresten ganska hårt på återhämtning och kost också, vad kan väl vara mer fokuserat än att äta glass i ryggläge i soffan?

STHLM maraton 2011

2011-05-30T04:20:00.000-07:00

eller

You Get What You Pay For

eller

Aldrig mer

Löpartävlingar i allmänhet, och maratonlopp i synnerhet, har ett ganska starkt kapitalistiskt drag

och då tänker jag inte på de eventuella ekonomiska vinster det kan finnas i att övertyga folk-i-allmänhet om att de vill (eller i alla fall borde) springa ett maratonlopp, betala ganska mycket pengar för kalaset men inte nödvändigtvis träna så hårt.

Exempel på sk "dålig träning".

Nej, det jag menar är mer i symbolisk mening: Man får vad man betalar för. En investering på 10 träningsmil i veckan ger en bättre utdelning än 2-milaveckor. Om man tränar dåligt blir resultatet, just det: dåligt. Jag fick ganska gott om tid att reflektera över detta medan jag joggade/lufsade/zombie-hasade runt Stockholm i lördags.

Egentligen finns inte mycket att säga om själva loppet. Eftersom förberedelserna varit undermåliga fanns ingen anledning att göra en race-plan. Eftersom det inte fanns någon raceplan var det onödigt att klocka km-tider. Eftersom inga km-tider klockades behövde huvudet inte utföra komplicerad matematik ("Du har sprungit 3 km på 13.49. Hur snabbt har du sprungit per kilometer i medeltal?" Hmm. 60 sekunder per minut, ettan i minne, eller hur var det nu....) Eftersom huvudet inte utförde komplicerad matematik fanns inget som kunde avleda uppmärksamheten och hindra två tankar från att mötas, två tankar som aldrig borde mötts:

Tanke 1: kroppen består av smärta som kommer att fortsätta växa tills benen slutar springa.
Tanke 2: Det är långt kvar och kommer därför att dröja länge tills kroppen får stanna.

I mötet mellan dessa tankar (med c:a 14 km kvar) uppstod en generell olustkänsla som snart övergick i en lätt generaliserad ångest. Funderade på att bryta, men hur löjligt är det inte när en blåbärsmotionär bryter utan andra skäl än att det är lite jobbigt? En elitkenyan som bryter loppet får en värmefilt och staxi tillbaka till Stadion. (tror jag). En blåbärsmotionär som bryter utan uppenbara skador kan väl ta sig tillbaka till stadion själv (tror jag) vilket i praktiken gör plågan ännu längre än om man bara biter ihop och joggar i mål.

Således bet jag ihop, joggade jag i mål med stela ben, dålig hållning, och ett andningsmönster som för tankarna till en viss respiratorbunden maskerad superskurk i Star Wars; slagen med bred maginal av alla deltagare i arbetsför ålder. Tiden 3.19; inte lysande, men helt ok med hänsyn till förberedelserna. Faktiskt ganska bra upplägg på loppet, tappade lite men inte fruktansvärt mycket i slutet.

Nu med några dagars distans till eländet har några insikter infunnit sig:

Maraton är en horribel distans. Även med goda förberedelser kommer ganska stor del av loppet att bestå av obehag i varierande form.
Med god träning kan man minimera ovanstående obehag.
Jag vill aldrig, aldrig mer springa ett maratonlopp med undermåliga förberedelser.

Nu är det så att jag ännu inte kan pensioner mig från maratondistansen, utan kommer att spinga minst ett lopp till. Eftersom jag inte har den mentala styrkan att genomlida ytterligare ett utdraget publikt ångestanfall finns bara en sak att göra: investera.
Har hört att det är köpläge på maratonaktier redan nu, en insats på 5 km i Recovery AB kan ge bra utdelning på några månaders sikt. Kom ihåg var ni hörde det först!

På Begäran eller Det Börjar Likna Något

2011-03-07T10:00:00.000-08:00

Man har fäst min uppmärksamhet på att min nätverksbaserade datordagbok ( sk "weblog" eller "blog") uppdateras alltför sparsamt och med ojämna intervall. Detta har orsakat rastlöshet och ett visst mått av oro hos mina supporters i de datoriserade stugorna. Har han slutat springa för att uteslutande hänge sig åt prinskorvsätning?

Faktum är att blogens vanskötsel naturligvis beror på att den nuvarande träningsmängden, såväl som passens hastighet inte är något att skriva hem om ( Eller "uppdatera blogen med" för alla Er ungdomar därute).

Efter att ha kontemplerat problemet framstod tvenne möjliga lösningar:

å det första: genomför ett träningspass med lite mer schwung än den blott alltför slentrianmäsiga 55-minutersmilen. Offentliggör passets detaljer på jogg.se som bevis på att det ägt rum.
å det andra: Ljug ihop ett fiktivt träningspass. Offentliggör passets detaljer enligt ovan, hoppas på att den godtrogna läsarskaran låter sig hänföras.

Ett av ofvanstående genomfördes häromkvällen. På undermåligt underlag. Med progressivt tempo. Gissa vilket?

Allvarligt: om man utan att förta sig joggar 2 mil i 4:15-tempo helt ensam en kall söndagskväll i början av mars på underlag som är bättre ägnat åt isdans, nog har man en reko chans att hålla MP 4:25 och springa in på 3:07 med ett leende på läpparna?
Va?

note to self.

2010-12-29T04:09:00.000-08:00

De som springer maratonlopp har ofta ett uttalat mål med spektaklet; typ "ta sig runt", "ta sig runt utan att gå", "under fem/fyra/tre/två timmar" osv. Ett mål de flesta har, men inte vill skylta med, är användning i skrytsammanhang. Man vill kunna svara på frågor, eller inleda konversationer, med "när jag sprang Stockholm Marathon, bla bla" så ofta som tillfälle gives, inte alltid i helt relevanta sammanhang.

Ok, häng med nu.

Skrytmålet kommer bäst till sin rätt när det går att kombinera med ett resultat som är bättre än vad mannen-på-gatan skulle göra om han kidnappades från morgonkaffet en lördag i juni, kördes med förbundna ögon till STHLM och dumpades utanför Stadion iförd löparskor och linne. Ännu hellre ska resultatet kunna höja ena ögonbrynet på initierade marathonveteraner, och gärna utgöras av jämna och fina siffror.
Därför vill många motionärer (inkl jag själv) springa ett marathonlopp under tre timmar.

Nu till poängen: och en liten varning till andra lata där ute.

Om man tagit ut ett litet förskott på skrytet, och sagt att man ska springa marathon under tre timmar, är det ganska viktigt att man tränar som attan.
(tänk Rocky som går upp klockan 3, dricker råa ägg av något oklar anledning, och joggar en mil i 2 plusgrader och duggregn).
Annars är risken att det inte blir om man planerat.
(tänk Rocky som vilar och äter prinskorv hela december, går upp i ringen mot Dolph Lundgren, får spö med KO i första ronden.)

First we take Stockholm, then we take Berlin!

2010-11-04T09:17:00.000-07:00

Man måste ha en plan, har jag hört.
Min plan för 2011 är att prestera godkänt maratonresultat i Stockholm och berömligt i Berlin.
Godkänt betyder 3:15 - 3:00.
Berömligt betyder under 3:00.
Frågor på det?
Nähäpp.

säsongsvila /summering 2010

2010-10-08T23:51:00.000-07:00

Ibland sammanfaller för tidiga morgnar på jobbet med förkylning och allmän höstletargi så man inte tränar på 5 dagar - vilket ger extra dåliga förutssättningar för säsongens sista planerade tävlingar.

Misströsta? No way, José!

Man gör helt enkelt DNS i Hässelby och Bålsta, skjuter upp träningen några dagar till och kallar hela kalaset för "säsongsvila".

Således kan (den redan till mellansäsong utnämnda) säsongen 2010 sumeras kort och oinspirerat:

STHLM-marathon: Icke-godkänt. Simple as that.
Halvmarathon (GBG, Visby): Godkänt. No more, no less.
Lidingö: Väl godkänt (om än ej med högsta betyg)
10 k: DNS. (Är en inställd tävling också en tävling?)

Kvarstående (mörka, regntunga och allmänt dysforiska) del av 2010 skall jag, skorna, plastcykeln och trainern ägna åt monoton träning i avsaknad av dagsljus. Bättre än så blir det inte!

Masterplanen för 2011 blir

träna!
spring STHLM-maran under skamgränsen
Gör bländande resultat på Lidingö (eller kanske i Berlin??)

Lidingöloppet 2010

2010-09-26T12:25:00.000-07:00

Årligen arrangeras ett terränglopp på Lidingö. Alla som fullföljer får en brun medalj. De som springer snabbare än 2.15 får en lite mer silverfärgad medalj. Män i dryga 30-års åldern, som i övrigt ger ett balanserat intryck; ägnar orimligt stor del av sin vakna tid att fantisera om denna medalj, planera hur loppet skall utföras, och debattera olika upplägg i diskussionsforum på internet. Något mindre tid ägnas åt träning- Jag är en av dessa män.

Pre-race veckan: Bra träning: hög intensitet. Låg volym. Kort genrep på terrängspår kvällen innan.

Tävlingsdagen: Traditionen bjuder att minst en timme innan start ägnas åt nervösa ritualer av smått psykotisk valör. (exempel: välja noggrant mellan 20 olika sätt att nåla fast nummerlappen, fast alla sätt fungerar lika bra.) Om man hittar dåligt i Stockholm kan den timmen försvinna i ett nervöst kryssande genom stadsdelar man kan namnet på (Kungsholmen, Östermalm, osv) men egentligen inte vet så mycket mer om. 12 min innan start kom jag fram till startfållan. Begravningsstämning i startgrupp 1 C. "Lycka till" sa jag till löparen till höger. "Mnö" svarade han.

Startskott: Trångt i början. Fortsatt trångt hela första milen. Höll igen uppför. Försökte tokrusa nerför (sparar energi och går fort) men kunde inte pga trängseln. Som tur var har de flesta ganska dåligt begrepp om sin egen förmåga och springer för fort i början, dvs lagom fart för det magiska 2.15...

Första milen gick på dryga 45. Lite långsamt för silvertid. Nu glesnade fältet. Jag ökade farten. Slutade kolla km-tider på klockan. Tog rygg på en solviking som såg lagom snabb ut. Högt tempo, men inte omöjligt. Ökade lite för att hänga med.

Såg fel på 13-km skylten, trodde det stod 15 och att silvertid var som i en liten form av ask. Kom fram till den riktiga 15 km markeringen och förstod att silvret hängde som i en skör sorts tråd. Avstod att öka. Ganska trött vid 20 km, räknade ut att jag hade drygt 45 min på mig. Valde "bära eller brista"-strategi och gick om solvikingen. Vid 25 var jag för trött för att räkna ut hur jag låg till. Vid 27 insåg jag att jag ganska gott om tid, men fick håll. Varje steg och andetag gjorde ont, och tempot sjönk. Fokuserade på att hålla uppe stegfrekvensen, 1-km-kvar-flaggan kom och gick, plötsligt var det nerförsbacke mot upploppet. Kunde inte spurta. Glömde stanna klockan när jag kom i mål. Fick en medalj som inte var särskilt brun. Kände mig ganska pigg eftersom sista 2 km blev ett sorts mellanting mellan spurt och nerjogg. Gick till resultat-tältet och kollade upp tiden.

2:13. Helt ok.

Notera färgen...

2010-09-26T05:36:00.001-07:00

race report Visby halvmarathon och plan LL

2010-09-17T13:32:00.000-07:00

Visby halvmarathon: bra tempot i början, svårt hålla tempo på egen hand i motvinden. 1.27. Varken bra eller dåligt. Nionde plats!

Plan för LL (och prognos för hur utfallet blir): Svårt att låta bli att sikta på 2.15. I den bästa av världar är det rimligt att hålla 43 minuter första och andra milen och låta sista gå lite långsammare. Hur det blir i den vanliga världen: 43 minuter första, kanske andra också. Tredje milen horribelt långsamt.
Kommer jag att följa den inte helt seriösa raceplanen? -ja.
Har jag inte lärt mig någonting? -nä.

"Excuses are like assholes, everybody's got one" [Dirty Harry]

2010-09-17T13:20:00.000-07:00

När man inte springer kanske man
eller

Men när jag inte springer finns det alltid, ALLTID någon som

Dilemma.

requiem över ett mellanår

2010-09-17T12:59:00.000-07:00

Tränings- och tävlingsåret 2010 är egentligen inte slut men här kan ändå redan summeras (i både perfekt och futurum): 2010 var, och blir, ett mellanår. Utvecklingskurvan planade av som en slokande spaghetti. Ursäkterna saknades inte: Göteborgsvarvet var för varmt. Visby halvmarathon för blåsigt. Stockholm marathon gick för snabbt i början (och för långsamt i slutet). Inget av loppen blev något riktigt bottennapp, men heller inget att skryta med. Sanningen är helt enkelt att alla tider hittills under säsongen varit precis så bra som förväntat givet träningsmängden.
No more, no less.

(eftersom spådomar över resten av 2010 utlovats: Lidingö på 2:18. Någon mil eller halvmara på 38 resp 1.27 blankt.)

Men 2011, då djefvlar.

Stockholm Marathon 2010

2010-06-07T12:41:00.000-07:00

Klockan lite i två stod jag i startfållan och blandade Stefan Holm-inspirerade tics (rätta till kepsen, gnugga ansiktet, dra i linnet osv) med improviserad stående uppvärmning (lite hopp på stället och mer tics). Jag hade tränat. Ganska mycket. Ganska långt. Ganska marathonspecifikt. Jag hade en race plan. Jag hade race flats. Jag skulle bita ihop när det gjorde ont. Jag var cool som en swimmingpool. Jag skulle göra marathondebut på 3:06. Jag visste precis vad som skulle hända.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.

Rookie mistakes kursiverade:

Start. Lite trängsel i början. Hamnade bakom 3:15-ballongen och gjorde lite sicksackmanövrar för att komma förbi. Första 3 km kändes lätt. Det gick fort. Jag var jag en del av ett flummigt kollektiv av tassande fötter, tävlingslinnen, skärpta sinnen och tomma medvetanden.
Första 5 k gick fortare än planerat, jag blev glad när jag såg tiden, och förstod inte alls att det egentligen var dåligt.
Efter första saftmuggen fick jag håll. Det gjorde ont Jag hade i och för sig tänkt att loppet skulle göra ont, men inte redan, och inte på det här sättet. Smärtan höll på en timme, jag märkte inte att jag passerade Västerbron. Jag fick ta i, men kunde ändå hålla planerat tempo, och förstod inte ens nu att det egentligen inte var bra alls utan tvärtom riktigt, riktigt dåligt.

Efter halva loppet kändes det bra, jag höll planen, det gick lätt. Jag ökade lite kring km 22-25.

Med lite mer än 15 k kvar började tempot sjunka och med en mil var kunde benen bara småjogga. Inte heller nu var det som jag tänkt mig. Bita ihop blev omöjligt. Öka blev otänkbart. Jag var en del av ett inte särskilt flummigt kollektiv av apati och havererade race plans. Huvudet slutade bry sig om 3:06. Benen ville bara stanna. Att få stanna var faktiskt det enda jag kunde tänkta på. När jag såg stadion försökte jag göra en sån där kraftansträngning som marathonlöpare gör på slutet för att gå under 3:15, men när jag förstod att man skulle springa runt halva stadion innan man fick komma in blev det inget av.

Joggade i mål på 3:16. En faktiskt ganska bra första marathontid.

Stockholm Marathon 2010 - Haikuversionen

2010-06-06T00:20:00.000-07:00

Jag öppnade snabbt.
Kroknade vid Djurgården.
Ångestmil till Stadion.

Göteborgsvarvet 2010

2010-05-24T09:43:00.000-07:00

1.28.
Plats 410.
Varken dåligt eller bra, och flera omständigheter gör att det inte kunnat sluta annorlunda.

Egentligen var loppet redan klart när jag ställde mig i startfållan i solgasset, för sent för att få en plats långt fram, men med gott om tid att svettas i sollgasset innan startskottet.
Kroppen var trött. Det fanns inget utrymme att värma upp nära starten, och ingen vilja att jogga några km bort bara för att kunna göra stegringslopp. Ingen i min del av fållan, sannolikt inte jag heller, gav sken av att ha vilja eller förmåga att öppna med några km på 4 blankt.
Luften rörde sig inte. Det var varmt.
Startskott för eliten. Vänta 3 min. Iväg.

Själva loppet är egentligen helt händelselöst.
Svår trängsel och slalomlöpning km 1. Klockan visar 4:25.
Svår trängsel och slalomlöpning km 2 Klockan ånyo 4:25.
Trängseln glesnar något och jag försöker lägga ansträngningsnivån på 4:00. Varje km visar klockan 4:05-4:10.
Det är varmt. Efter 8 km börjar jag glömma bort att ta km-tider och kring 10-15 börjar värmen kännas kall. Jag fryser lite. Bestämmer mig för att dra ner på tempot, eller snarare att inte öka. Egentligen är det inget val. Benen kan tvingas att springa lite fortare, men viljan kan inte tvingas att tvinga benen. Jag varken orkar eller vill bli tröttare.
I mål. Mer nöjd än missnöjd, det hade helt enkelt inte kunnat sluta annorlunda.

Bakom mig på spårvagnen till hotellet hör jag hur en löpare kräks i sin gula plastpåse med rabattkuponger till Nordstan och reklam för Glenn Strömbergs pastafabrik.

en recovery-cigarr på det här, så...

2010-05-17T11:43:00.000-07:00

ooptimalt

2010-05-17T10:42:00.000-07:00

Om 5 dagar är det spektakeltävling i den goda staden Göteborg. Förberedelserna har inte varit perfekta.
Först besvikelse över beskedet att jag inte duger till att starta i 1A, utan får stå och trängas med kreti och pleti i 1B (Skoda istället för Maserati. Dressman istf Hackett. Delad 3:e-klass hytt utan fönster tillsammans med 4 berusade estländska lastbilschaufförer och det finns bara 4 kojer istf... etc.)

Därefter kedjeviros senaste 2 veckorna som medfört viss ändring av träningen. (I princip ingen träning alls istället för en smidig övergång från mycket marafart till 2 veckor av tröskel och syra.)

Vad göra? I vanliga fall är pre-race veckan kortare men snabbare, vilket brukar funka bra. Nu räcker det inte med "bra"; det behövs "jättebra", "osannolikt" eller "mirakulöst". Denna särskilda pre-race vecka blir det därför vanliga planen fast extrapolerad - obefintlig volym men fort som ögat.

Smart? - Teksamt.
Genomtänkt? - Njae.
Effektivt? - I bästa fall oklart.
På lördag kommer facit.

som läget är i nuläget

2010-04-02T09:44:00.000-07:00

I nuläget är:

träningen ovarierad. Som den ska vara. Varierad träning må vara bra för kroppen, men monotoni bygger karaktär. Vill jag gärna tro.
Tänkt maraton- race pace inte så snabbt. Om det infaller mellan km 1 och 10. Något mer obekvämt när det infaller mellan km 25 och 30.
det egentligen dags att tävla lite. I geografisk närhet finns några 10 k att tillgå. 10 k är en bra distans eftersom den egentligen inte kräver så stor inskränkning i träningsmonotonin varken före eller efter. 10 k är samtidigt en dålig distans eftersom kropp och själ förmodligen inte är i form för tempot (dvs eufori km 1-2, tveksamhet km 3-6, DNF-tankar km 6-7 följt av ett obehag man inte riktigt kan specifiera efteråt resterande km. Omedelbart efter målgång grämelse för att man inte tog i lite mer.)

varför? därför!

2010-03-07T10:47:00.000-08:00

NU har jag bestämt hur snabbt jag vill springa STHLM marathon 2010; nämligen 3:06.

(vill används här i betydelsen "ämnar" / "ska" / "SKA om jag så faller död till tartanen på Stadion efter målgång på det att mina döttrar må växa upp faderlösa" / annat corny sätt att förstärka "vill")

Denna starka önskan att göra just 3:06 och inte 3:10 eller 3:08:49,5 kommer sig av tre omständigheter:

3:06 en bra tid. (inte elitbra eller så, men klart bra i kategorin motionär med viss ambition)
3:06 är inte rakt av omöjligt (förra söndagen joggade jag 3 mil, varav två fem-km-bitar i 4:24, det magiska tempot. Resten gick förvisso något långsammare.)
och så slutklämmen, kontentan, kvintessensen, bottenlinjen: 3:06 på maratondistans är exakt vad som krävs för att få starta i grupp 1 B på Lidingöloppet.

Punkt 3 kräver lite förklaring. Löpning som hobby är en helt meningslös syssla (bortsett från hälsoeffekten). Träningen är enformig, jobbig och utförs under stora delar av året i klart olämplig utemiljö. Tävlingsmomentet är ännu mer meningslöst eftersom det går ut på att snabbast möjligt förflytta sig från punkt A tillbaka till .... just det, tillbaka till A. Vid slutet av maratonloppet är man alltså tillbaka ungefär där man började, fast man egentligen kunde ha varit i Knivsta eller Nynäshamn när man slutade springa (gäller Stockholmsmaran, om man sprang fågelvägen från start. I verkligheten kanske Tumba eller Södertälje är mer realistiskt.)

Just i denna meningslöshet ligger löpningens skönhet: att med stor omsorg och enträgenhet upprepade gånger uträtta just ingenting är vackert zenbuddhism-style.
Med detta perspektiv är punkt 3 ovan helt logisk: Om jag springer Stockholm Marathon på 3:06 kommer min nummerlapp nästa gång jag springer Lidingöloppet att börja på en något lägre siffra. Helt pointless.

OK, trots det omständiga resonemanget ovan är det 3:06 inte på något sätt snutet ur näsan.
Om jag klantarslar till det och väggar efter 30 km kommer jag skylla på värmen.

update

2010-01-13T12:05:00.000-08:00

Hur gick det då med den ambitiösa men vaga planeringen om stigande veckomängder i lugnt tempo?

Mängd: Njae, ganska låg. Och inte direkt ökande. Skyller på några olägliga förkylningar, lättja och allmänt trött motivation. Typ.
Intensitet: Låg, helt enligt plan!

Sålunda fungerade "träning med lösa ramar" ganska dåligt och jag återgår till det som passar min fyrkantiga personlighet bäst, dvs relativ ofrihet.

löpning 5 ggr i veckan.
Tisdagar tusingar i lite under tröskeltempo. Ökande antal med 2x5 som mål.
På helgen långpass 20-30 km.

Förresten gissar jag att jag kan springa marathon på 3.10 (4:30 / km ).
I övrigt distansmalande utan större variation.

vag planering

2009-11-03T10:58:00.000-08:00

Ok såhär ser november - december ut i: Löpning så stor veckovolym som möjligt. Låg ansträngningsnivå. Enstaka tröskelpass à kring 5 km. Inga intervaller. (och utöver detta fejka heltidsjobb / hålla forskningen på så låg hastighet som möjligt utan att den får motorstopp / hämta och lämna hos dagmamma)

Velighet.

2009-10-26T12:55:00.000-07:00

Den normala träningsveckan ägnas (egentligen helt oproportionerligt) mycket tid att tänka på löpning. Man måste tänka ut vilka pass som skall springas när, och när man gjort själva springandet måste man efteranalysera hur det gick. Medan jag springer tänker jag sällan på löpning, bara när det är jobbigt och det krävs koncentration att hålla rätt tempo. Annars får huvudet tänka på vad det vill medan benen gör sin grej.

Anyway.

När man inte springer på mer än en vecka hinner man tänka helt absurt mycket på löpning. Därför finns en viss velighet angående hur Det Perfekta Träningsprogrammet ska läggas upp. Velighet behöver inte vara dåligt. Alltså blir planen:

Spring ganska mycket varje vecka fram till nyår. Inte för långsamt. Inte för fort.

Om mål

2009-10-21T12:16:00.000-07:00

Alla som springer regelbundet har mål som kan relateras till tid eller distans, tex orka springa en mil, ta sig runt Göteborgsvarvet, marathon under 2:50 eller bli olympisk mästare i 10 000 m. De som säger att de vill "må bra och hålla sig i form" ljuger (fast hälsa är en positiv, men sekundär, effekt av löpning). Målen bör bestå av balanserade delar realism och fantasi ("milen på under 1 timme" och "milen under 28 minuter" är lite för obalanserade). Siffrorna i målen bör vara jämna och fina ("milen under 40 minuter" är bra; "milen under 39:53" är bara knasigt").

Målen bör utvärderas och revideras regelbundet.
2009 fixades (med ganska god marginal):

milen under 40'
Halvmara under 1:30
Lidingöloppet under 2:30

Detta leder till följande utkast till mål för 2010:

10 k: under 37:30 (halvvägs mellan 35' och 40')
halvmarathon: under 4' per km ( typ under 1:24:20)
Lidingö: under 2:15 (medaljway or the highway!)
Marathon: ? (under 3 timmar vore jämnt och fint, men ganska ambitiöst som maradebut)

Definitiv version följer senare

Bålsta halvmarathon

2009-10-18T10:15:00.000-07:00

Som tidigare påpekats inte helt mentalt laddad inför säsongsavslutningen. Gick i alla fall igenom den vid det här laget vedertagna pre-race rutinen:

Äta chips
dricka vatten
jogga lite
stretcha planlöst
jogga lite mera
köra stegringar till race pace
tänka "det här går inte"
ställa sig lagom nära startlinjen,
upprepa punkt 7 (med eftertryck)
göra ytterligare tafatta (läs clownlöjliga) stretchövningar
STARTA!

Första km gick inte oväntat för snabbt. Jag och löparen bredvid (trevlig kille från från Huddinge AIS) ropade "FAN, för snabbt!" i kör, helt spontant. Vi kom efter lite konfererande fram till likartade måltider och bestämde oss för att hjälpas åt. Trion jag, Huddinge och en grön tröja höll ihop fram till c:a 15 km. Lagom tempo första 7 km. Huddinge gjorde merparten av dragjobbet (stort tack!) och höll uppe tempot under de kritiska km 7-15, då huvudet hittar på mängder med helt giltiga anledningar att bromsa till bekvämlighetstempo, och det är lätt att låta sig luras. Efter c:a 15 km tappade Huddinge och jag och Gröna Tröjan fortsatte. Med 3-4 km kvar ökade jag lite och fick en lucka till Gröna Tröjan på några tiotals meter. Något övermodigt, visade det sig då benen, flåset och motivationen sade upp sig med dryga km kvar. Gröna Tröjan hade disponerat sitt lopp bättre; jämnt tempo, hakat på men bidragit ganska minimalt med draghjälp själv, och inte slösat energi på småprat (som jag och Huddinge) utan hållit sig knäpptyst. Med 300 m kvar gick GT förbi och jag kunde inte svara.

Nytt pers, 1:25:50. Tre pers på tre sprungna lopp (ok första räknas ju knappast, men ändå). Hur länge håller den trenden? Förhoppningsvis ett lopp till, för i Götet i maj förutspår Gissningsmästarn mellan 1:20 och 1:25.

Nu blir det helvila i 2 veckor, med planering av det Perfekta Träningsupplägget med STHLM Marathon som huvudmål.

Gissningsmästarn

2009-10-17T06:35:00.000-07:00

Jag har just sprungit 21097 m (halv marathondistans) på i genomsnitt 4 minuter, 4 och en halv sekund per kilometer. Hela loppet gick alltså 10,5 sekunder snabbare än planerat...

not so psyched about Bålsta half

2009-10-16T13:05:00.000-07:00

Saknar den vanliga kvällen-innan-loppet-nervositeten. Träningen har varit lite sisådär sedan veckorna innan LL. Hässelbyloppet förra veckan gick bra men inte überbra. Jag har haft ont i hö fot och bara joggat 15 k i veckan. Det blir regn och +4 i morgon.
Dock är ett lopp ett lopp, och miniminivån av förberedelser är uppfylld; äta chips, dricka cola och gissa tempo. Visby HM gick lite över 4:10 i snitt. Planen för imorgon blir 4:05. Inte mer. Inte mindre.

En inte så regnig dag i Hässelby

2009-10-11T10:30:00.000-07:00

Jag grämer mig för att jag inte brydde mig om att skriva ned slutsatsen av gårdagskvällens gissa-tempot session. Efter att tagit hänsyn till information baserat på historisk och aktuell träning, resultatet från senaste intervallpass, förutsägelser från tabeller (studenternas, McMillan) sannolik mental styrka, och lite allmän voodoo, vidskeplighet och magiskt tänkande, drog jag följande slutsats/spådom:

Jag kan sannolikt springa 10 k på 3:50 per minut.

Om jag skrivit ner det skulle jag häpna över min självinsikt (kanske inte lika mycket över min löpning). Men inget skrevs ner, och nu börjar jag tvivla på om jag inte egentligen gissade på 3:55. Eller 3:47: Eller vadsomhelst mellan 2:39 och 5:59?

Till saken: det regnade hemma när jag åkte hemifrån på förmiddagen. Det var inte heller särskilt varmt. Familjen fick en helt giltig ursäkt att inte följa med och ropa "Heja!" och verkade inte så missnöjda med det. Jag förstod dem och funderade i bilen på om jag inte bara skulle åka till McDonalds, vänta några timmar och vrida upp värmen till max i bilen på väg hem, komma hem svettig och ljuga om en lagom bra tid

(nä, så tänkte jag egentligen inte, det är bara för att understryka att det var ruttet väder.)

i Hässelby regnade det inte. Det var oregnigt, vindstilla och precis tillräckligt varmt för linne och korta tights. Bra förhållanden för löpning. Mycket bra. Ändå kändes det ganska segt när jag värmde upp.

Klockan blev 12. Startpistolen blev avfyrad. Mina ben blev beordrade att starta. Första km kändes långsam, trängseln höll ner tempot på en faktiskt helt lagom nivå. Km 2-4 gick lite för fort. Efter 6 km började det ta emot lite. Efter 7 km fick jag håll och fick bromsa lite. Sista km gick fort, 20 s snabbare än loppets medel (just det, 3:50). Tid 38:19. Personbästa (eftersom jag aldrig sprungit ett millopp förrut)

Några reflektioner:

Lite stor spridning i km-tider. Även om man tar hänsyn till ev felmärkta km skiljer sig snabbaste och långsammaste (sista undantaget) km c:a 20 s. För mycket.
De långsamma km ligger i mitten. Första och andra 5:an tar lika lång tid.
Det fanns ork kvar för en signifikant ökning sista km.

Om jag håller jämna km-tider borde orken sammantaget räcka bättre. Eftersom jag orkade öka så mycket i slutet borde de jämna idealkilometrarna kunna gå lite snabbare.
Alltså: jag borde kunna springa en mil på 37.30 om jag disponerar loppet perfekt. Detta kommer att ske när "kuk har namnsdag" (dvs aldrig. källa)

keeping cool

2009-09-27T11:50:00.000-07:00

När jag satt i solen timmarna före start och var sådär buttert nervös som jag förstått att man ska vara innan lopp, hade jag en ganska invecklad inre debatt

(tänk Kalle Anka när en liten ängel viskar i ena örat och en lite djävul i andra, och tillslut sticker djävulen Kalle med treudden, och ängeln.... ok, det räcker så)

angående hur loppet egentligen skulle springas. Eftersom jag var kände mig lite allmänt formlös efter den där slängen av grisflunsan, och därtill är mycket dåligt backtränad, bestämde jag mig för att ta det lugnt minst 2 mil

(djävulen skrapade med bockfötterna, rispade mig med treudden, och viskade "2:15". Jag viftade bort honom från axeln och ängeln log belåtet.)

Ok, sagt och gjort, jag följde inte med i den pamplonska tjurrusningen i starten. Jag tog det extra lugnt i uppförsbackarna och hakade inte på de som ångade uppför i ett tempo som skulle knäckt Mustafa Mohammed inom 4 km. Jag tog det lugnt. Jag var cool som en swimmingpool. Gick några steg i de värsta uppförsbackarna. Njöt av loppet, solskenet, applåderade publiken och en gospelkör

(ängeln log blitt och fromt och jag borstade bort även den från axeln).

Inte förrän med tre km kvar blev det riktigt jobbigt (så lugnt tog jag det inte) men jag kunde ändå spurta sista km och gå imål med lite marginal till 2:20.

om gissningar

2009-09-24T11:49:00.000-07:00

Lidingö på lördag. Dags att bestämma lagom tempo (en egentligen onödig gissningslek eftersom den planeringen brukar vara spräckt redan vid andra km-markeringen, men det ingår i ritualen).

Fakta: Jag sprang halvmarathon på 1.28 i juli. Jag har tränat ganska bra efter det. Jag har haft grissjukan förra veckan och inte tränat ordentligt på 2 veckor.

Den kvalificerade gissningen den här gången blir alltså 2:25 - 2:30. Om 2 dagar publiceras facit på www.lidingoloppet.se.

Visby halvmarathon

2009-08-11T11:25:00.000-07:00

En eftermiddag i juli satt jag i skuggan nära startlinjen till Visby halvmarathon och hade den vanliga före-loppet-ångesten, och kände mig trög i benen och allmänt dålig. 16.00 startskott, och jag hängde med i den vanliga tokrusningen där folk springer första kilometern i ett tempo som de egentligen bara orkar hålla 1,3 km men av oklar anledning älgar de på ändå. Jag hängde också med, var det grupptrycket? Ok, första km gick på under 4 minuter, alldeles för snabbt. Jag hade planerat c:a 4.15 som perfekt förstamilstempo, både lagom långsamt och snabbt för att gå under 1.30. Nåväl, jag försökte bromsa. Andra kilometern på 4 blankt. Tredje också. Här någonstans reviderade jag mitt omsorgsfullt valda kilometertempo enligt resonemanget "det har ju gått bra hittills, jag kör på i samma tempo". Det gick sådär, tempot sjönk stadigt i takt med att den onödigt tidiga tröttheten tilltog. Som sämst klockade jag en km på 4.25. Efter 15 km var det bara motvind och en alltmer övertygande argumentation från benen att stanna aller i alla fall bromsa lite till. Försökte spurta i slutet, kom trots nedförsbacke knappt upp i söndagspromenadstempo. Efter spurtpromenaden fick benen äntligen stanna. Klockan stannade den med, på 1.28 till min förnöjelse. Upplägget lämnar en del i övrigt att önska, och är därför på något vis ändå mig till förnöjelse eftersom den tillåter en viss förbättring. Jag kom på 13 plats.

Man kan före start konstatera att deltagarna vid sådana här tillställngar genom klädseln signalerar på vilket allvar de tar loppet:

I stigande allvarlighetsgrad:

Mjukisbyxor/T-shirt eller motsvarande. MP3-spelare. Glada ansikten.
Halvlånga tights. T-shirt i funktionsmaterial. Glada men spända ansikten.
Korta tights eller slitsade shorts. Linne. (min kategori) Sammanbitna.
Som ovan fast med klubbnamn på linnet. Nervöst skämtande.
...
...
Som ovan fast linnet nedstoppat i de högt uppdragna tightsen/shortsen. Svårt att avgöra ansiktsuttryck pga de heltäckande lättviktssolglasögonen.

springa långt är jobbigt

2009-06-26T04:38:00.000-07:00

26 k med c:a 4:50 i snitt.

Hälften på stig (rötter, lera, that kinda crap). Någorlunda progressivt. Fyra observationer:

Det är jobbigt att springa långt
Långpass på sena kvällen är trevligare än på tidiga morgonen, men det blir svårt att somna.
Marathon på 3:30 lär inte vara en parkpromenad
Kroppen behöver mer träning om den ska springa runt Lidingö under 2:30 (med säkerhetsmarginal). Hej, slottsbacken!

Att skjuta upp

2009-06-25T05:22:00.000-07:00

Ibland planerar man ett långpass i progressiv hastighet, lufsar en kort runda kvällen innan för att benen ska vara pigga nästa kväll. Nästa morgon har man drömt trevliga drömmar om hur man springer fort och långt utan ansträngning, och tänker att precis så plätt-lätt ska jag springa flera mil ikväll. Sedan spenderar man dagen på badet med barnen, och på tidiga kvällen när man är disktrasetrött och ena tvillingen hinner sätta ost i halsen och kräkas ljudligt på uteserveringen redan innan jag fått in min pizza (pizza innan långpass, hur tänker jag där??) bestämmer man sig för att det blir nog ingen löpning ikväll, och förresten är det bara dumt och tråkigt att springa, kanska ska jag sluta och börja äta glass istället. Idag är det en ny dag, och ikväll blir det 20-25 km med löpsteg som en ovanligt graciös gasell i en (väldigt grovt höftad) hastighet lite under min (otroligt väldigt grovt höftade) marathonhastighet.

sista gången jag sprang på morgonen - eller - är huvet dumt får kroppen lida

2009-06-18T00:47:00.000-07:00

Jag anser mig (på ett oskrytigt, ödmjukt vis) vara en ganska hyfsad löpare. Lite över medel. När jag springer långsamma pass är det svårt att hålla igen så de blir tillräckligt långsamma, så bra är jag. Typ som när Bamse bara råkar mosa något (en fotboll eller ett lok) för att han är världens starkaste. Denna snabbhet gäller nu inte innan klockan nio på morgonen. Alla gånger jag försökt springa morgonpass har det slutat med haveri. Egentligen borde jag slutat morgonjogga redan i vintras, då det tog åtta timmars självömkande hutter under dubbla filtar innan jag återfick normal kroppstemperatur. Nu råkar jag tyvärr vara inte bara en hyfsat löpare, utan även en lättpåverkad löpare. Nästa alla träningsprogram rekommenderar några sköna "morgonjoggar" i avspänt strax-över-mara-tempo, och de som gör träningsprogram måste väl veta vad de sysslar med, va? Ok, hur gick det idag?

dryga 17 km på dryga 1.36. Tempo knappa 5.30

2 km: tröga ben, "varför gör jag så här mot mig själv, varför lär jag mig aldrig?".
2 km: antydan till pigga ben, "NU lossnar det snart!".
resten: tilltagande ultratröga ben, ont i magen, svår omotivation i huvet. "menvafan, varför lär jag mig aldrig?"

Enda anledningen att jag zombiejoggade och inte gick sista biten är att åsynen av en man med tights, underställströja, funktionsryggsäck och löparkeps som PROMENERAR är löjligare än en apa i frack (ja, eller något i den stilen), och inget jag vill bjuda till-jobbet-cyklisterna på. Snorsportaren är inte bara en duktig och lättpåverkad, utan även en fåfäng löpare. Nu ska jag aldrig mer springa på morgonen.

När man blir snorig utan att springa

2009-06-16T02:39:00.000-07:00

Ibland blir man snorig fastän man inte springer. Detta beror vanligen på förkylning och är dåligt för löpningen. Förkylning får man av folk man interagerar socialt med. En ganska stor del av livet är sociala interaktioner. Ofta är detta ganska bra, att få lite råd och glada tillrop av andra människor är tex bra för löpningen. Att få virus och övriga ospecificerade smittoämnen av andra människor är däremot INTE bra för löpningen. Alla blir lite småsjuka ibland, och som småbarnsförälder finns det egentligen inget sätt att undvika periodiserade bonnförkylningar. Snorsportarn har två småbarn som ser till att hans friska perioder inte blir för långa, och har därför på förekommen anledning tänkt igenom saken. Två självklara sätt att hantera småsjukor kan urskiljas:

Kör på som vanligt (försämrar sjukan och löpningen)
Helvila (försämrar inte sjukan, försämrar löpningen gravt)

Dessa två kan kombineras till ett tredje alternativ (som snorsportaren anser är ganska smart i all sin enkelhet):

Lägg en "planerad" lågvolymvecka när du fått snorhosta! Man joggar några kilometer några dagar i veckan (helt görligt), kommer upp i en veckovolym på ett par mil, och kan nöjt tänka "periodisering... superkompensation... mmm..." Sjukan erkänns inte som ett problem, utan sopas under mattan med några eleganta handgrepp.

Kanske tangerar detta gränsen för vanligt självbedrägeri, men jag är inte säker. Plan för veckan:

10 k lugnt tempo, 7 k lugnt tempo, 16 k lugnt tempo.

Om det sociala spelet på en löparbana (och 400 m-intervaller)

2009-06-09T04:23:00.000-07:00

Enligt löparmytologin (och Wikipedia) brukade Bannister (som var neurolog) använda sin lunchpaus till att springa 2 k till närmaste löparbana, bränna av ett stort antal 400-m repetitioner i vansinnestempo, springa tillbaka till sjukhuset och äta lunch på timmens återstående 14 min. Sen slog han världsrekord på en engelsk mile. Snorsportarn arbetar också på sjukhus, är vagt inriktad åt samma håll (samma kroppsdel), och inspirerades därför idag att använda sin lunchpaus til 400-m intervaller.

Det blev ganska varma intervaller, eftersom jag råkat ta med mig mina fleece-fodrade tights, och underställströjan visade sig tillhöra min fru, dvs några storlekar för liten. Jag var inte ensam på banan och ville inte visa mig i varken tröjan-som-visade-magen eller ingen tröja alls, och behöll överdragsjackan på. Det var åtminstone en bättre lösning än när jag åkte på konferans och tog med min hustrus kritstrecksrandiga kostym, det kunde ingen överdragsjacka i världen mörka...

Jag var som sagt inte ensam på banan, en annan snorsportare stegade omkring vid 100-m starten. Jag har aldrig varit på en löparban förr (sant) och vet inte om det finns några särskilda outtalade sociala hierarkiregler. Hursomhelst glodde jag och den andre snorsportaren på varandra i smyg som om för att värdera vem som var (snorigast?) (snabbast?) bäst. Av kläderna att döma var den andre högre på löparhierarkin. Jag har förstått att klädeshierarkin är indelad i några tydliga trappsteg:

Tights. Grundkrav
Linne. 3-5 ggr coolare än T-shirt.
Korta, slitsade löparshorts. Fult men rätt.
Snabba skor
spikskor (om du är på bana, annars är det bara konstigt)

Den Andre hade spikskor (och orangea solglasögon, vilket jag har lite svårt att kategorisera som helt rätt eller helt fel), så jag förstod att han var en Bättre (inte säkert snabbare, men Bättre!) löpare och höll mig på behörigt avstånd. Nåväl, till saken: jag sprang

3 x 4 x 400 m @ 1.30 (1.26 - 1.32)

och kände mig nöjd men varm. Den Andre hade ett lite mindre straight-forward träningsupplägg: promenera runt på 100-m startlinjen. Stå stilla lite. Jogga 25 m. Gå och hämta startblock. Köra 2 starter. Stå lite mer. Jogga lite i kurvan. Sitta lite. Köra en rusch på 100 m. Gå hem. Är det så man tränar kort- och medeldistans?? När jag kom tillbaka till sjukhuset hade jag inte 14 min kvar av min lunchtimme att äta på.

Snorsportarn slår rekord...

2009-06-08T00:22:00.000-07:00

... och klämmer i med 60 tränade km under en och samma vecka! Den ödmjuka sidan av S är medveten om att detta kategoriserar honom som en ganska passiv "recreational runner" enligt wikipedia (som det definieras ganska långt ner i den för övrigt rätt kackiga artikeln om marathon running). Den icke-ödjuka sidan av S vill framhållla att han ligger top-3 i antal tränade km bland användarna av ett välbesökt internetforum för - just det - "recreational runners". I snitt är nog S ganska bra. Eller i alla fall ganska lite dålig. Det är väl samma sak?

om skönhet och harmoni

2009-06-05T01:15:00.000-07:00

Under 2,5 mil i ganska långtråkigt tempo på morgonen får man ibland när man ser en sten eller en kotte eller en ekorre den där känslan av att allt sitter ihop i en stor och vacker helhet, som man själv är en liten, men ändå, en del av. Sen tar man en klunk ljummen saft, kommer ihåg att man har ont i magen och egentligen borde vara tillbaka på jobbet vid det här laget, och så är allt som vanligt igen.

c:a 23-25 km (tog inte med GPS'en)
c:a 2:00-2:15 (glömde trycka igång klockan)

fast vänta lite

2009-06-04T00:35:00.000-07:00

Blodomloppet är ju trots allt ett icke-kontrollmätt Kalle Anka-lopp för glada stavgångare (stavgängare?) som vill göra "en kul grej" med jobbgänget och pusta ut med picknick i gröngräset efter att ha avverkat 5 km i raskt promenadtempo. Tiden var faktiskt lite för bra för att vara på riktigt. Snorsportarn vet att han är lite pretto, eller egentligen oerhört jättemycket pretto, när han anser sig höjd över den sortens motionslopp. Ok, resultatet på blodomloppet var bra, men räknas inte "på riktigt" Nya målet för milen blir alltså ...
.... Samma som innan!

10 k < 40 minuter

Det är så vackert i all sin enkelhet.

Bara lite till

2009-06-03T22:19:00.000-07:00

38.33 stannade officiella klockan på. Plats 26 i loppet. Nya målet ska självklart vara <37.30, halvvägs mellan 35 och 40!

Men sen då?

2009-06-03T11:39:00.000-07:00

Vad ska man ha för mål på milen nu då? Under 40 är ett bra mål (jämn och fin siffra, möjligt att fixa)
Under 30? (Jämn och fin siffra, omöjligt att fixa)
Under 35? (någorlunda jämn och fin, något tveksamt att det går)
Under 38:24?
Detta banala dilemma kommer snorsportarn att lägga mycket tankekraft på. Mycket.

Att maxa ett Kalle Anka-lopp

2009-06-03T11:19:00.000-07:00

Snorsportarn har sprungit Blodomloppet, ett icke-kontrollmätt 10 k lopp, där fokus hos de flesta deltagarna ligger på picknicken efter "loppet". Sa jag att det finns en promenadklass? Nåväl, det går inte många lopp överhuvudtaget i min hemstad, och milar (kontrollmätta eller ej) är mer sällsynta än .... (valfri fyndig analogi). Således stod snorsportarn med sitt orange linne och frös bland mer adekvat klädda motionärer på starlinjen och försökte komma ihåg sin på förväg planerade strategi för loppet. Starten gick, snorsportarn glömde sin strategi, men sprang med i tokrusningen där deltagare i tveksam kondition rusade som om ... (valfritt hot/motivaton) var efter dem. Well, tjurrusningen självdog efter 1 k och snorsportarn började plocka placeringar. Resterande 9 k innehöll egentligen intet uppseendeväckande, jag sprang, det blev obekvämt, jag sprang vidare, det blev mer obekvämt, jag sprang ändå vidare, loppet tog slut, jag slutade springa. Tiden 38.30 på egna klockan är klart under det önskade milen-under-40-på-första-försöket (Jag vet, jag har nyss hånfullt kallat Blodomloppet för Kalle Anka-tävling, men under 40 är under 40). Inser när jag dokumenterat loppet att jag uppfyller alla kraven för internet-stereotypen "man i 30-års åldern som springer helt ok och skriver om det i en blogg" ... Oh, well.

2009-06-02T04:25:00.001-07:00

Snorsportarn fördriver arbetsdagen genom att tänka på hur snabbt han skall springa på nästa veckas terrrängintervallpass. "4 x 2 km @ 5 kp" tänker han belåtet för sig själv och ler i mjugg.

2009-06-02T01:19:00.000-07:00

Snorsportarn och hans bror har anmält sig till Stockholm Marathon 2010. Varken snorsportarn eller hans bror har sprungit ett marathonlopp. Baserat på deras halvmarathonresultat och omräkningstabeller bör snorsportarn göra c:a 3.30 och brodern 4.00. Vem kommer att slå sitt beräknade resultat? Vems huvud är dummast? Och vems kropp kommer att lida mest en dag i slutet av maj 2010?

2009-06-01T05:33:00.000-07:00

men läs fort för kanske tas bloggen bort eller döps om inom kort.

2009-06-01T05:32:00.001-07:00

Här skriver jag om hur snorig man kan bli av att springa.