En eftermiddag i juli satt jag i skuggan nära startlinjen till Visby halvmarathon och hade den vanliga före-loppet-ångesten, och kände mig trög i benen och allmänt dålig. 16.00 startskott, och jag hängde med i den vanliga tokrusningen där folk springer första kilometern i ett tempo som de egentligen bara orkar hålla 1,3 km men av oklar anledning älgar de på ändå. Jag hängde också med, var det
grupptrycket? Ok, första km gick på under 4 minuter, alldeles för snabbt. Jag hade planerat c:a 4.15 som perfekt förstamilstempo, både lagom långsamt och snabbt för att gå under 1.30. Nåväl, jag försökte bromsa. Andra kilometern på 4 blankt. Tredje också. Här någonstans reviderade jag mitt omsorgsfullt valda kilometertempo enligt resonemanget "det har ju gått bra hittills, jag kör på i samma tempo". Det gick sådär, tempot sjönk stadigt i takt med att den onödigt tidiga tröttheten tilltog. Som sämst klockade jag en km
på 4.25. Efter 15 km var det bara motvind och en alltmer övertygande argumentation från benen att stanna aller i alla fall bromsa lite till. Försökte spurta i slutet, kom trots nedförsbacke knappt upp i söndagspromenadstempo. Efter spurtpromenaden fick benen äntligen stanna. Klockan stannade den med, på 1.28 till min förnöjelse. Upplägget lämnar en del i övrigt att önska, och är därför på något vis ändå mig till förnöjelse eftersom den tillåter en viss förbättring. Jag kom på
13 plats.
Man kan före start konstatera att deltagarna vid sådana här tillställngar genom klädseln signalerar på vilket allvar de tar loppet:
I stigande allvarlighetsgrad:
- Mjukisbyxor/T-shirt eller motsvarande. MP3-spelare. Glada ansikten.
- Halvlånga tights. T-shirt i funktionsmaterial. Glada men spända ansikten.
- Korta tights eller slitsade shorts. Linne. (min kategori) Sammanbitna.
- Som ovan fast med klubbnamn på linnet. Nervöst skämtande.
- ...
- ...
- Som ovan fast linnet nedstoppat i de högt uppdragna tightsen/shortsen. Svårt att avgöra ansiktsuttryck pga de heltäckande lättviktssolglasögonen.
