STHLM maraton 2011

eller

You Get What You Pay For

eller

Aldrig mer

Löpartävlingar i allmänhet, och maratonlopp i synnerhet, har ett ganska starkt kapitalistiskt drag 

och då tänker jag inte på de eventuella ekonomiska vinster det kan finnas i att övertyga folk-i-allmänhet om att de vill (eller i alla fall borde) springa ett maratonlopp, betala ganska mycket pengar för kalaset men inte nödvändigtvis träna så hårt.

Exempel på sk "dålig träning".

Nej, det jag menar är mer i symbolisk mening: Man får vad man betalar för. En investering på 10 träningsmil i veckan ger en bättre utdelning än 2-milaveckor.  Om man tränar dåligt blir resultatet, just det: dåligt. Jag fick ganska gott om tid att reflektera över detta medan jag joggade/lufsade/zombie-hasade runt Stockholm i lördags. 

Egentligen finns inte mycket att säga om själva loppet. Eftersom förberedelserna varit undermåliga fanns ingen anledning att göra en race-plan. Eftersom det inte fanns någon raceplan var det onödigt att klocka km-tider. Eftersom inga km-tider klockades behövde huvudet inte utföra komplicerad matematik ("Du har sprungit 3 km på 13.49. Hur snabbt har du sprungit per kilometer i medeltal?" Hmm. 60 sekunder per minut, ettan i minne, eller hur var det nu....) Eftersom huvudet inte utförde komplicerad matematik fanns inget som kunde avleda uppmärksamheten och hindra två tankar från att mötas, två tankar som aldrig borde mötts: 

• Tanke 1: kroppen består av smärta som kommer att fortsätta växa tills benen slutar springa. 
• Tanke 2: Det är långt kvar och kommer därför att dröja länge tills kroppen får stanna.

I mötet mellan dessa tankar (med c:a 14 km kvar) uppstod en generell olustkänsla som snart övergick i en lätt generaliserad ångest. Funderade på att bryta, men hur löjligt är det inte när en blåbärsmotionär bryter utan andra skäl än att det är lite jobbigt? En elitkenyan som bryter loppet får en värmefilt och staxi tillbaka till Stadion. (tror jag). En blåbärsmotionär som bryter utan uppenbara skador kan väl ta sig tillbaka till stadion själv (tror jag) vilket i praktiken gör plågan ännu längre än om man bara biter ihop och joggar i mål.

Således bet jag ihop,  joggade jag i mål med stela ben, dålig hållning, och ett andningsmönster som för tankarna till en viss respiratorbunden maskerad superskurk i Star Wars; slagen med bred maginal av alla deltagare i arbetsför ålder.  Tiden 3.19; inte lysande, men helt ok med hänsyn till förberedelserna. Faktiskt ganska bra upplägg på loppet, tappade lite men inte fruktansvärt mycket i slutet.

Nu med några dagars distans till eländet har några insikter infunnit sig:

1. Maraton är en horribel distans. Även med goda förberedelser kommer ganska stor del av loppet att bestå av obehag i varierande form.
2. Med god träning kan man minimera ovanstående obehag.
3. Jag vill aldrig, aldrig mer springa ett maratonlopp med undermåliga förberedelser.

Nu är det så att jag ännu inte kan pensioner mig från maratondistansen, utan kommer att spinga minst ett lopp till. Eftersom jag inte har den mentala styrkan att genomlida ytterligare ett utdraget publikt ångestanfall finns bara en sak att göra: investera.
Har hört att det är köpläge på maratonaktier redan nu, en insats på 5 km i Recovery AB kan ge bra utdelning på några månaders sikt. Kom ihåg var ni hörde det först!