Marathon och masochism börjar på samma bokstav

Betalade i kväll en större summa pengar till organisatörerna av Stockholm marathon för det tveksamma nöjet att få lov att springa Stockholm runt med nummerlapp på magen, tårar i ögonen och spyan i halsen. Sprang 21 km ikväll. 16 av dem i 4:20-tempo. Inte helt bekvämt, men åtminstone med lite marginal till tårarna.

Granebergsvarvet 2011

Ibland är man förkyld två veckor i sträck och springer inte en meter. Så en dag har halsontet reducerats från plåga till irritation, och feberkänslan i kroppen är inte längre som spanska sjukan, utan bara som en lättare släng av svininfluensa.

Om detta sammanfaller med vackert väder, vad är då mer naturligt än att spontananmäla sig till en tävling?

Sagt och gjort: gräva fram turlinnet ur garderoben, hitta på en godtagbar förklaringsmodell varför hustrun själv måste åka på skogsmulle med barnen (igen!), och iväg mot Granebergsvarvet 13 km, en högst lokal historia med få deltagare och färre åskådare.

När jag klev in i lokalen för efteranmälan var det ganska tomt, bara Janne Holmén och Anna Rahm stod där och såg smala och fokuserade ut. "Fan" tänkte jag, "jag kommer sist", men mumlade min i förväg uttänkta ursäkt (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax) några gånger, och vågade mig fram till sekretariatet för anmälan och nummerlapp.

Joggade lite planlöst, körde några stegringar (för det såg jag att Janne och Anna gjorde) och ställde mig på startlinjen.  Tog rygg på Anna c:a 100 m, men fick släppa pga dålig kondis. Första 2 km uner 4:00-tempo. Kändes lugnt och avslappnat. Kunde småprata lite med en kille i STHLM-maraton-tröja och kommenterade tempot och banan (som går nerför första halvan och uppför resten) "Under 4:00 kan du glömma" upplyste STHLM-tröjan på bred svårplacerad dialekt. 

Första 5 gick lätt (nerför) i uppförsbacken sa kroppen nej tack till 4:00. Eftersom planen var "jagärlitesjuk. jagkörintepåmax", sänkte jag till lätt obehags-tempo och körde vidare. Blev omkutad av några som disponerat loppet bättre, sprang om några enstaka. Sista km blev jag upphunnen av ett klubblinne, men kunde svara och vann den duellen med några tiotals m.

5 plats i herrarnas öppna klass. Under 4:00 kunde jag som bekant glömma, men tiden 54 min ger 4:10 i snitt. Helt ok (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax).

Elakartad träningsvärk hela följande vecka.

En plan

Ok, inte i klass med James-Bonds-samlade-dödsfiender-gör en-plan-för-att-förinta-planeten, men lite bättre än vi-kör-väl-på-så-får-vi-se-hur-det-blir.

Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).

Men nu djefvlarr ska det bli springa av.

Hur svårt kan det va?

Marathon är en horribel distans. Träningen innan är monoton och tidskrävande. Även själva loppet är monotont och tidskrävande, och dessutom smärtsamt och genant - i början känner man sig fånig för att man springer så långsamt, och i slutet känner man sig fånig för att man springer som en stelopererad krabba. Smärtan behöver inte kommenteras närmre.

Ovan nämnda negativa egenskaper utövar en märklig lockelse, vilket kanske är anledningen till att jag och många andra mediokra söndagslöpare utsätter oss för denna plåga upprepade gånger, när allt förnuft säger "lägg ner, anmäl dig ALDRIG mer till Stockholm marathon, det är faktiskt mycket vettigare att köpa cigg för 800 kr om året istället". 




Jag har länge hävdat att alla i arbetsför ålder utan fel på hjärta, lungor eller ben borde kunna springa 42 km under 3 timmar om de tränar ordentligt, och i en grå vrå i huvudet har några ider börjat gro:


Jag är i arbetsför ålder. Jag har inga begränsande lyten eller men. Jag borde kunna springa 42 km under 3 timmar.....

Ideerna snor ihop sig med varandra, bildar ett trassligt nystan av luddiga planer med tveksam verklighetsförankring, och plötsligt, bländande klar som en biblisk uppenbarelse; en konkret formulering:


Ävafan, husvårtkandeva? Jag tränar ok över vintern och gör STHLM maran under tre.


Tror jag...

Berlin, mein liebling

Det började inte bra. Stockholmståget gjorde oväntat en DNS på Uppsala station, och när jag 45 minuter försenad äntligen var på väg tänkte jag mörka tankar om SJ, och hur nattåget till Berlin skulle lämna Malmö med en tom plats. Min plats! Nu har ju SJ en ganska gedigen vana av att hantera fuck-ups, vilket de gjorde förtjänstfullt. Klockan 21.30 klev jag på tåget mot kontinenten. Tävlingsnerverna var på helspänn (vilket egentligen är ganska orimligt för en tävling jag inte har någon chans att vinna), jag var stingslig och blev lika provocerad av de förväntansfulla funktionströjorna som sörplade sportsaft, som jag blev av kidsen i kupén bredvid som tonårsgarvade med bruten röst fram till halv två.

snabbspolning.

Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning  Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.


Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi.  Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.

Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.

Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.  

Det går bra nu! (etiketter: Flams, fånerier, Ulf har utvecklats stilistiskt i mycket begränsad utsträckning efter tredje klass)

Milen rullar på som de ska

det går bra nu!

Snabbdistansen går i fyra-fart

det går bra nu!!!

Berlinmaran kommer ganska snart

det går bra nu?

Bara 10 dagar kvar till start

äähä..  Bra nu??

Och jag har inte riktigt tränat klart

....

Förtydligande

Fast det där med meningslöst är inte något dåligt, tvärtom. Den stora meningslösheten i att målmedvetet investera stora mängder tid för att kunna springa så fort man kan tillbaka till samma plats man startade ifrån; just den stora meningslösheten är också är löpningens stora skönhet.

Pointless

Ibland kan det ta ganska lång tid att komma igång riktigt med försäsongsträningen; det är vinter och glåmigt. Att gå utanför dörren kräver samma rituella korsning mellan hejaramsa och tics som höjdhoppare brukar syssla med. Flera gånger kommer man på sig själv med med att bygga ett ide av kuddar och filtar i övervintringssyfte. Tre-fyra förkylningar och några andra mer eller mindre motiverade svepskäl försenar den riktiga uppstarten.

Men så till sist får man några bra veckor, kommer upp i hygglig volym, tänker att "nu, äntligen"...

... tills man inser att klockan redan är september.


Med fyra-fem bra veckor i benen saknas förutsättningar för ett godkänt maratonlopp. Därför skruvar jag ned den planerade tiden över maratondistansen i Berlin från "godkänd" till "meningslös".
Förklaring: Under 3 är godkänt, kanske tom berömligt. Tider över 4 timmar är också berömliga (eftersom det då rör sig om någon som inte tränat särskilt mycket, och kan gotta sig åt att ha "orkat runt".  Just "orka runt" är det som imponerar mest på icke-löpare, som ställer sig frågande inför den egentliga skillnaden mellan 2.30 och 3.45.)

Springer man kring 3.15 har man däremot valt att slösa bort en stor del av sitt liv på ofta ganska tråkig och jobbig träning,  och hade man bara tränat lite mer uppstyrt så hade man presterat godkänt resultat. Men det gör man inte. Omdömet kan bara bli ...

Meningslöst


Men nästa stockholm-mara; då bövlar!

Inget fokus!

Förra veckan: bortslösad. Inget fokus. Stor trötthet. Värk i kroppen. Cykla till jobbet: blodsmak. Tröga tankar. Korthuggna formuleringar. Sjukdom? Oklart. Ingen träning.

Nu: Åter fokus. Trötthet marginellt bättre. Kroppsvärk mildare. Tvåordsmeningar kvarstår. Träning möjligt!

Fokus!

Under 3 h i Berlin är kanske lite oseriöst men för bövelen inte omöjligt, med lite fokus! Fokus på träningen, inga mer förslappande feel-good-junk-miles! Inga mer halvsnabbdistanser som sabbar tusingarna nästa dag. Fokus! Det får vara slut med oplanerad träning som med min mormors visdomsord blir "som det kan och inte som det ska".

Från och med nu är det fokus på planering, variation och progression som gäller. Och lite mer fokuserad kvalitetsträning.  Började igår med ett på förhand planerat fokuspass: uppjogg, 5 km i 4.15-tempo, 3 km i 4:00, nerjogg. Bra fokus hela passet, 15 km totalt. Resten av veckan blir 10 km distans fredag, några mil cykel innan jobbet lördag morgon, långpass söndag.

Fokuserar förresten ganska hårt på återhämtning och kost också, vad kan väl vara mer fokuserat än att äta glass i ryggläge i soffan?

STHLM maraton 2011

eller

You Get What You Pay For

eller

Aldrig mer

Löpartävlingar i allmänhet, och maratonlopp i synnerhet, har ett ganska starkt kapitalistiskt drag 

och då tänker jag inte på de eventuella ekonomiska vinster det kan finnas i att övertyga folk-i-allmänhet om att de vill (eller i alla fall borde) springa ett maratonlopp, betala ganska mycket pengar för kalaset men inte nödvändigtvis träna så hårt.

Exempel på sk "dålig träning".

Nej, det jag menar är mer i symbolisk mening: Man får vad man betalar för. En investering på 10 träningsmil i veckan ger en bättre utdelning än 2-milaveckor.  Om man tränar dåligt blir resultatet, just det: dåligt. Jag fick ganska gott om tid att reflektera över detta medan jag joggade/lufsade/zombie-hasade runt Stockholm i lördags. 

Egentligen finns inte mycket att säga om själva loppet. Eftersom förberedelserna varit undermåliga fanns ingen anledning att göra en race-plan. Eftersom det inte fanns någon raceplan var det onödigt att klocka km-tider. Eftersom inga km-tider klockades behövde huvudet inte utföra komplicerad matematik ("Du har sprungit 3 km på 13.49. Hur snabbt har du sprungit per kilometer i medeltal?" Hmm. 60 sekunder per minut, ettan i minne, eller hur var det nu....) Eftersom huvudet inte utförde komplicerad matematik fanns inget som kunde avleda uppmärksamheten och hindra två tankar från att mötas, två tankar som aldrig borde mötts: 

• Tanke 1: kroppen består av smärta som kommer att fortsätta växa tills benen slutar springa. 
• Tanke 2: Det är långt kvar och kommer därför att dröja länge tills kroppen får stanna.

I mötet mellan dessa tankar (med c:a 14 km kvar) uppstod en generell olustkänsla som snart övergick i en lätt generaliserad ångest. Funderade på att bryta, men hur löjligt är det inte när en blåbärsmotionär bryter utan andra skäl än att det är lite jobbigt? En elitkenyan som bryter loppet får en värmefilt och staxi tillbaka till Stadion. (tror jag). En blåbärsmotionär som bryter utan uppenbara skador kan väl ta sig tillbaka till stadion själv (tror jag) vilket i praktiken gör plågan ännu längre än om man bara biter ihop och joggar i mål.

Således bet jag ihop,  joggade jag i mål med stela ben, dålig hållning, och ett andningsmönster som för tankarna till en viss respiratorbunden maskerad superskurk i Star Wars; slagen med bred maginal av alla deltagare i arbetsför ålder.  Tiden 3.19; inte lysande, men helt ok med hänsyn till förberedelserna. Faktiskt ganska bra upplägg på loppet, tappade lite men inte fruktansvärt mycket i slutet.

Nu med några dagars distans till eländet har några insikter infunnit sig:

1. Maraton är en horribel distans. Även med goda förberedelser kommer ganska stor del av loppet att bestå av obehag i varierande form.
2. Med god träning kan man minimera ovanstående obehag.
3. Jag vill aldrig, aldrig mer springa ett maratonlopp med undermåliga förberedelser.

Nu är det så att jag ännu inte kan pensioner mig från maratondistansen, utan kommer att spinga minst ett lopp till. Eftersom jag inte har den mentala styrkan att genomlida ytterligare ett utdraget publikt ångestanfall finns bara en sak att göra: investera.
Har hört att det är köpläge på maratonaktier redan nu, en insats på 5 km i Recovery AB kan ge bra utdelning på några månaders sikt. Kom ihåg var ni hörde det först!

På Begäran eller Det Börjar Likna Något

Man har fäst min uppmärksamhet på att min nätverksbaserade datordagbok ( sk "weblog" eller "blog") uppdateras alltför sparsamt och med ojämna intervall. Detta har orsakat rastlöshet och ett visst mått av oro hos mina supporters i de datoriserade stugorna. Har han slutat springa för att uteslutande hänge sig åt prinskorvsätning?

Faktum är att blogens vanskötsel naturligvis beror på att den nuvarande träningsmängden, såväl som passens hastighet inte är något att skriva hem om ( Eller "uppdatera blogen med" för alla Er ungdomar därute).

Efter att ha kontemplerat problemet framstod tvenne möjliga lösningar:

• å det första: genomför ett träningspass med lite mer schwung än den blott alltför slentrianmäsiga 55-minutersmilen. Offentliggör passets detaljer på jogg.se som bevis på att det ägt rum.
• å det andra: Ljug ihop ett fiktivt träningspass. Offentliggör passets detaljer enligt ovan, hoppas på att den godtrogna läsarskaran låter sig hänföras.

Ett av ofvanstående genomfördes häromkvällen. På undermåligt underlag. Med progressivt tempo. Gissa vilket?

Allvarligt: om man utan att förta sig joggar 2 mil i 4:15-tempo helt ensam en kall söndagskväll i början av mars på underlag som är bättre ägnat åt isdans, nog har man en reko chans att hålla MP 4:25 och springa in på 3:07 med ett leende på läpparna?
Va?