Samtliga oroade kan andas ut: den skadade vaden höll för marathonlöpning.
Själva loppet gick bra. Förvisso misslyckat med tanke på planen (2 minuter över 3 timmar). Dock är det lyckat att misslyckas med två minuter. En minut för mycket hade nämligen varit möjlig att hämta in med bättre upplägg och lite "nänujävvlar", vilket är ganska snöpligt. Två minuter för mycket är mer definitivt.
Projektet får leva vidare ett tag till, mer info följer. Nu ska jag klä på mig medaljen och fira misslyckandet med att dricka öl!
söndag 7 april 2013
söndag 31 mars 2013
Skada
10 dagar före loppet, plågan, pärsen (perset?) i Paris dyker en oväntad och oinbjuden gäst upp under en rutinmil. En förnimmelse som blir till ett obehag som blir till en smärta; som strax bromsar in det tidigare spänstiga steget till hasande gång och så: stillastående.
Först förnekelse, står stilla i issörjan några minuter. Förnimmer signalerna från vaden till hjärnan.
- Känns det fortfarande?
- Kanske inte?
Några prövande osäkra steg, följs prompt av skarp smärta från vaden och säkerhet: Skada.
Helvila 48 timmar. Testjogg. Halvmil i 5:30-tempo under intensivt förnimmande av eventuella smärtor, obehag, etc. Jodå, den är kvar, marginellt mildrad, men likväl kvar.
Problemet problematiseras, sätts i relation till omvärlden i mindre och större sammanhang.
Fakta:
Några muskelfibrer i vänster vad har gått av.
De kommer att läka spontant utan kvarstående handikapp.
De planerade fartkalibrerande passen före Paris Marathon utgår.
DNS är osannolikt, dock inte uteslutet.
Denna bagatells ovisshet är plågsam.
Först förnekelse, står stilla i issörjan några minuter. Förnimmer signalerna från vaden till hjärnan.
- Känns det fortfarande?
- Kanske inte?
Några prövande osäkra steg, följs prompt av skarp smärta från vaden och säkerhet: Skada.
Helvila 48 timmar. Testjogg. Halvmil i 5:30-tempo under intensivt förnimmande av eventuella smärtor, obehag, etc. Jodå, den är kvar, marginellt mildrad, men likväl kvar.
Problemet problematiseras, sätts i relation till omvärlden i mindre och större sammanhang.
Fakta:
Några muskelfibrer i vänster vad har gått av.
De kommer att läka spontant utan kvarstående handikapp.
De planerade fartkalibrerande passen före Paris Marathon utgår.
DNS är osannolikt, dock inte uteslutet.
Denna bagatells ovisshet är plågsam.
måndag 25 mars 2013
måndag 18 mars 2013
Projektet fortskrider
Ett projekt är en serie händelser med givna start- och slutpunkter. Vid projektets start planerar man ungefär hur det ska gå till och hur lång tid det ska ta. Vissa projekt följer snällt planen, medan andra någonstans under vägen byter skepnad. Från att ha varit en åsna som snällt låtit sig ledas har Projektet fått en egen, inte nödvändigtvis välvillig avsikt. Plötsligt är Projektet omöjligt att avsluta, insisterar på att stavas med stort P, och det är Projektet som bestämmer över dig, inte tvärtom. Och framför allt; om du vetat att det skulle bli såhär hade Projektet aldrig blivit av.
Fenomenet är välkänt. Ett exempel är den lille figuren med stora fötter i Sagan om ringen. Om han vetat vad Ringprojektet skulle föra med sig när hans trollkarlspolare först kom med idén, hade han sannolikt skickat iväg Gandalf med en halvhjärtad ursäkt, och fortsatt röka pipa.
Mitt Projekt heter Tretimmarsprojektet. Jag kan inte få ro i själen innan jag sprungit ett marathonlopp snabbare än tre timmar. Jag är väl medveten om projektets onödighet, och hur fantasilöst det är att vara 36-åring med ett marathonprojekt. Men det är Projektet som bestämmer över mig, inte tvärtom, och innan målet är nått kan förtrollningen inte brytas och projektet fortskrider.
Nästa chans att bryta förtrollningen äger rum i Paris om några veckor. Jag är i hyfsad form, kanske till och med så bra att projektet kan avslutas. Så långt allt gott och väl. Det som oroar mig är två saker:
1) Om tretimmarsprojektet misslyckas kommer det skratta mig i ansiktet och tvinga mig till tremilspass hela sommaren.
2) Det som oroar mig mest är vad som händer om Tretimmarsprojektet faktiskt lyckas. Kommer det snällt att tacka för den här tiden och låta sig avvecklas i stillhet? Eller kommer projektet att komma tillbaka i annan och värre skepnad, som ett japanskt skräckfilmsbarn? Kommer Tretimmarsprojektet att bli att tvååfemtiprojekt?
Kommer jag någonsin att bli fri?
Fenomenet är välkänt. Ett exempel är den lille figuren med stora fötter i Sagan om ringen. Om han vetat vad Ringprojektet skulle föra med sig när hans trollkarlspolare först kom med idén, hade han sannolikt skickat iväg Gandalf med en halvhjärtad ursäkt, och fortsatt röka pipa.
Mitt Projekt heter Tretimmarsprojektet. Jag kan inte få ro i själen innan jag sprungit ett marathonlopp snabbare än tre timmar. Jag är väl medveten om projektets onödighet, och hur fantasilöst det är att vara 36-åring med ett marathonprojekt. Men det är Projektet som bestämmer över mig, inte tvärtom, och innan målet är nått kan förtrollningen inte brytas och projektet fortskrider.
Nästa chans att bryta förtrollningen äger rum i Paris om några veckor. Jag är i hyfsad form, kanske till och med så bra att projektet kan avslutas. Så långt allt gott och väl. Det som oroar mig är två saker:
1) Om tretimmarsprojektet misslyckas kommer det skratta mig i ansiktet och tvinga mig till tremilspass hela sommaren.
2) Det som oroar mig mest är vad som händer om Tretimmarsprojektet faktiskt lyckas. Kommer det snällt att tacka för den här tiden och låta sig avvecklas i stillhet? Eller kommer projektet att komma tillbaka i annan och värre skepnad, som ett japanskt skräckfilmsbarn? Kommer Tretimmarsprojektet att bli att tvååfemtiprojekt?
Kommer jag någonsin att bli fri?
måndag 11 mars 2013
Övervintrad
Under vintern blir träningen gärna rätt usel: Mörkret och kylan framkallar en tilltagande svårignorerad håglöshet, och efter det kulörta konsumtionsinferno som heter Jul ger man helt enkelt upp. Som en blåfrusen polarfarare med fruset snor i skägget och den sista slädhunden uppäten tappar man gnistan. Att ta ytterligare ett steg i snöstormen blir en omöjlighet. Man skottar ihop en halvhjärtad igloo, i vilken man kryper ihop i fosterställning och inväntar våren.
Så går vintern.
Plötsligt en dag i mars slår polarfararen upp sina frostsåriga ögonlock, tittar ut genom igloons dörrglugg och noterar ett visst takdropp, och att det faktiskt är ljust trots att det är mitt på dagen. Med ens verkar nordpolen inte så avlägsen, och efter att ätit upp expeditionens sista burk konserverad häst snörar hen ivrigt på sig skidorna och fortsätter norrut.
Plötsligt en dag är cykelbanorna bara delvis istäckta. Dagsljus förekommer dagtid. Det finns omisskännliga vårtecken, som joggande fotbollsspelare klädda i långkalsonger och shorts; och doften av långsamt tinande frusen hundskit. Träningsdagboken visar flera veckor över skamgränsen och benen känns lätta trots en niomilavecka; de vill ut och göra en till likadan, fast snabbare längre och bättre.
2013 kan bli ett bra år.
Så går vintern.
Plötsligt en dag i mars slår polarfararen upp sina frostsåriga ögonlock, tittar ut genom igloons dörrglugg och noterar ett visst takdropp, och att det faktiskt är ljust trots att det är mitt på dagen. Med ens verkar nordpolen inte så avlägsen, och efter att ätit upp expeditionens sista burk konserverad häst snörar hen ivrigt på sig skidorna och fortsätter norrut.
Plötsligt en dag är cykelbanorna bara delvis istäckta. Dagsljus förekommer dagtid. Det finns omisskännliga vårtecken, som joggande fotbollsspelare klädda i långkalsonger och shorts; och doften av långsamt tinande frusen hundskit. Träningsdagboken visar flera veckor över skamgränsen och benen känns lätta trots en niomilavecka; de vill ut och göra en till likadan, fast snabbare längre och bättre.
2013 kan bli ett bra år.
torsdag 4 oktober 2012
Oslo Maraton 2012
Världen väntar på ett inlägg om Oslo marathon (världen är i det här fallet lika med Staffan) och det är mycket riktigt dags; nu när jag ligger på rygg i soffan med bekväm närhet till kakorna på soffbordet och lika bekväm distans till motvinden i Oslo är det dags att formulera och kondensera loppet till ett beskt destillat av spruckna drömmar.
Så här gick det.
Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.
Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.
Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.
Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.
Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.
Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.
Så här gick det.
Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.
Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.
Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.
Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.
Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.
Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.
måndag 17 september 2012
Fyraåfemton
Till helgen är det oslo marathon. Sedan köldmaran i Stockholm har tre acceptabla träningsmånader förflutit. Inte av den fantastiska sorten man skriver romaner om, kanske blogginlägg eller enstaka tweets; men ändå fina månader värda att älska eller åtminstone gilla ganska mycket.
Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:
Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton
Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:
Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
