Under vintern blir träningen gärna rätt usel: Mörkret och kylan framkallar en tilltagande svårignorerad håglöshet, och efter det kulörta konsumtionsinferno som heter Jul ger man helt enkelt upp. Som en blåfrusen polarfarare med fruset snor i skägget och den sista slädhunden uppäten tappar man gnistan. Att ta ytterligare ett steg i snöstormen blir en omöjlighet. Man skottar ihop en halvhjärtad igloo, i vilken man kryper ihop i fosterställning och inväntar våren.
Så går vintern.
Plötsligt en dag i mars slår polarfararen upp sina frostsåriga ögonlock, tittar ut genom igloons dörrglugg och noterar ett visst takdropp, och att det faktiskt är ljust trots att det är mitt på dagen. Med ens verkar nordpolen inte så avlägsen, och efter att ätit upp expeditionens sista burk konserverad häst snörar hen ivrigt på sig skidorna och fortsätter norrut.
Plötsligt en dag är cykelbanorna bara delvis istäckta. Dagsljus förekommer dagtid. Det finns omisskännliga vårtecken, som joggande fotbollsspelare klädda i långkalsonger och shorts; och doften av långsamt tinande frusen hundskit. Träningsdagboken visar flera veckor över skamgränsen och benen känns lätta trots en niomilavecka; de vill ut och göra en till likadan, fast snabbare längre och bättre.
2013 kan bli ett bra år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha, jag är inte där ännu och mina ben känns inte lätta trots OK men ganska begränsad träning. Behöver att den här köldknappen ger upp nu och isen försvinner så kan jag börja se en ljusning men har inte så gott hopp om att det ska ske redan till Premiärmilen tyvärr.
SvaraRadera