lyxproblem

Familjen tar ledigt från löne- och dagisslaveri över sommaren. Man packar några väskor med det allra mest väsentliga (några uppsättningar löparskor och lite övrigt) och reser norrut från människobyn för att leva i enkelhet nära naturen, dvs bedriva latmansliv i stugan med lite sporadisk häck- och gräsklippning som förströelse.
Dagarna flyter in i varandra som jämna splittar i ett väl upplagt lopp. Vilopulsen sjunker till nya rekordnoteringen 43. Löpning är en del av livet, och när livet är enkelt blir även löpningen enkel. Inga komplicerade beslut behöver fattas: det finns i princip bara en runda att välja på. Milrundan går in i den böljande Hälsingländska skogen till Halvmilsträdet, hem samma väg. Hela första halvmilen är uppförsbacke. Vid behov kan man fortsätta djupare in i skogen till milträdet eller längre, vilket  dock är förenat med viss nervositet eftersom det finns björnar i skogen och jag är rädd för dem.
För första gången på länge blir veckomängden acceptabel flera veckor i rad, och juli har tom chans att bli rekordmånad räknat i kilometer.

Mitt i all denna harmoni kommer så ett avbrott av arbetskaraktär för familjefadern, som återvänder till universitetssjukhusfabriken för nattarbete. Här uppstår nu lyxproblemet: de flesta tillfällena till träning spolieras av arbete eller trötthet efter arbete. Dock är ett dygn ledigt i sin helhet; orört, jungfrueligt utan begränsningar.
Alla pass är möjliga: långpass (asfalt? terräng?) intervaller (bana? terräng? långa maratonintervaller? backe?) Time trial på bana (400 m? 1000? 3000? 5000? 10 000??) Kombinationer (intervall + lång upp/nedjogg? dubbelblock?) Cykel???

Beslutsvånda.