söndag 7 mars 2010

varför? därför!

NU har jag bestämt hur snabbt jag vill springa STHLM marathon 2010; nämligen 3:06.

(vill används här i betydelsen "ämnar" / "ska" / "SKA om jag så faller död till tartanen på Stadion efter målgång på det att mina döttrar må växa upp faderlösa" / annat corny sätt att förstärka "vill")

Denna starka önskan att göra just 3:06 och inte 3:10 eller 3:08:49,5 kommer sig av tre omständigheter:

  1. 3:06 en bra tid. (inte elitbra eller så, men klart bra i kategorin motionär med viss ambition)
  2. 3:06 är inte rakt av omöjligt (förra söndagen joggade jag 3 mil, varav två fem-km-bitar i 4:24, det magiska tempot. Resten gick förvisso något långsammare.)
  3. och så slutklämmen, kontentan, kvintessensen, bottenlinjen: 3:06 på maratondistans är exakt vad som krävs för att få starta i grupp 1 B på Lidingöloppet.
Punkt 3 kräver lite förklaring. Löpning som hobby är en helt meningslös syssla (bortsett från hälsoeffekten). Träningen är enformig, jobbig och utförs under stora delar av året i klart olämplig utemiljö. Tävlingsmomentet är ännu mer meningslöst eftersom det går ut på att snabbast möjligt förflytta sig från punkt A tillbaka till .... just det, tillbaka till A. Vid slutet av maratonloppet är man alltså tillbaka ungefär där man började, fast man egentligen kunde ha varit i Knivsta eller Nynäshamn när man slutade springa (gäller Stockholmsmaran, om man sprang fågelvägen från start. I verkligheten kanske Tumba eller Södertälje är mer realistiskt.)

Just i denna meningslöshet ligger löpningens skönhet: att med stor omsorg och enträgenhet upprepade gånger uträtta just ingenting är vackert zenbuddhism-style.
Med detta perspektiv är punkt 3 ovan helt logisk: Om jag springer Stockholm Marathon på 3:06 kommer min nummerlapp nästa gång jag springer Lidingöloppet att börja på en något lägre siffra. Helt pointless.

OK, trots det omständiga resonemanget ovan är det 3:06 inte på något sätt snutet ur näsan.
Om jag klantarslar till det och väggar efter 30 km kommer jag skylla på värmen.