torsdag 4 oktober 2012

Oslo Maraton 2012

Världen väntar på ett inlägg om Oslo marathon (världen är i det här fallet lika med Staffan) och det är mycket riktigt dags; nu när jag ligger på rygg i soffan med bekväm närhet till kakorna på soffbordet och lika bekväm distans till motvinden i Oslo är det dags att formulera och kondensera loppet till ett beskt destillat av spruckna drömmar.

Så här gick det.

Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.

Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.

Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.

Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.

Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.

Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.

måndag 17 september 2012

Fyraåfemton

Till helgen är det oslo marathon. Sedan köldmaran i Stockholm har tre acceptabla träningsmånader förflutit. Inte av den fantastiska sorten man skriver romaner om, kanske blogginlägg eller enstaka tweets; men ändå fina månader värda att älska eller åtminstone gilla ganska mycket.

Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:

Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton

onsdag 25 juli 2012

lyxproblem

Familjen tar ledigt från löne- och dagisslaveri över sommaren. Man packar några väskor med det allra mest väsentliga (några uppsättningar löparskor och lite övrigt) och reser norrut från människobyn för att leva i enkelhet nära naturen, dvs bedriva latmansliv i stugan med lite sporadisk häck- och gräsklippning som förströelse.
Dagarna flyter in i varandra som jämna splittar i ett väl upplagt lopp. Vilopulsen sjunker till nya rekordnoteringen 43. Löpning är en del av livet, och när livet är enkelt blir även löpningen enkel. Inga komplicerade beslut behöver fattas: det finns i princip bara en runda att välja på. Milrundan går in i den böljande Hälsingländska skogen till Halvmilsträdet, hem samma väg. Hela första halvmilen är uppförsbacke. Vid behov kan man fortsätta djupare in i skogen till milträdet eller längre, vilket  dock är förenat med viss nervositet eftersom det finns björnar i skogen och jag är rädd för dem.
För första gången på länge blir veckomängden acceptabel flera veckor i rad, och juli har tom chans att bli rekordmånad räknat i kilometer.

Mitt i all denna harmoni kommer så ett avbrott av arbetskaraktär för familjefadern, som återvänder till universitetssjukhusfabriken för nattarbete. Här uppstår nu lyxproblemet: de flesta tillfällena till träning spolieras av arbete eller trötthet efter arbete. Dock är ett dygn ledigt i sin helhet; orört, jungfrueligt utan begränsningar.
Alla pass är möjliga: långpass (asfalt? terräng?) intervaller (bana? terräng? långa maratonintervaller? backe?) Time trial på bana (400 m? 1000? 3000? 5000? 10 000??) Kombinationer (intervall + lång upp/nedjogg? dubbelblock?) Cykel???

Beslutsvånda.

söndag 24 juni 2012

Tävling. Bra vecka.

Förra veckan anordnades i min stad en tävling i den för mig oprövade grenen 5 km stadslöpning. Eftersom tävlingar, i synnerhet korrekt kontrollmätta, inte bjuds så ofta, anmälde jag mig och joggade på tisdagkvällen 2 km hemifrån till startplatsen.
Väl där spanade jag in motståndet (95% glada amatörer med tveksam kondis. 4% fotbollskillar med oklar kondis. Enstaka triatleter med god kondis, skulle det visa sig). Strax innan start ställde jag mig längst fram på startlinjen för att slippa trängseln i början. Startern, en myndig karl på 1.95, klädd i Coach-uniform (Glansig jacka med texten "Uppland Friidrott", sportsolglasögon av estetiskt tveksam karaktär) röt åt oss att ta ett steg bakåt om vi sprang långsammare än 17 min. Alla tog ett steg bakåt, eller rättare sagt försökte, eftersom vi alla var rädda för honom och redan backat så långt vi kunde. Ingen klev framåt. (2 löpare mörkade, skulle det visa sig eftersom de gick i mål efter lite mer än 16 minuter. En var triatleten på min vänstra sida. Jag hade redan räknat ut att han var snabb, för inte klär man väl ut sig i triatlonkläder om man inte är snabb som vinden?)

Nåja, startskott (eller faktiskt start-tut), och iväg på första km, som gick på 3.37 vilket är för snabbt. Andra på 3.40isch, vilket kändes för snabbt men inte omöjligt. På tredje km lossnade ena skosnöret. Medan jag stannade och knöt det (under vad som kändes som en evighet eller i vart fall 10-15 sekunder) blev jag passerad av en liten klunga löpare. Eftersom skosnöresfadäsen kostat tid passade jag på att bli lite irriterad på de som sprang om (gammalt knep, tänker man "jag ska i vart fall inte få spö av den där" så blir det genast lite lättare att pressa sig).

Jag valde ut en löpare i bomullslinne och pannband som såg rätt fit ut ("jag kan väl för bövelen inte få stryk av någon som springer i BOMULLSLINNE! Det får bara inte ske!"). Fjärde km glömde jag klockan, men strax innan femte gick jag om bomullslinnet med ett självbelåtet leende (eller skulle har gjort om inte min astmatiska andhämtning förhindrade varje försök att le). Femte km började med en kort men brant utförslöpa på grus, följt av en ganska lång upförsbacke fram till en liten knix och så upploppsrakan. Här gick det inte så fort, både ben och armar värkte av mjölksyra, och löpsteget lämnade en del i övrigt att önska.

Gick i mål på 19.10, vilket var lite snöpligt efter som jag satt 19 som skamgräns. Om jag lär mig knyta skorna finns dock gott hopp om att kunna bryta denna skamgräns inom en nära framtid, vilket är en liten tröst.

För övrigt en bra träningsvecka med bla långpass på 32 km.

torsdag 7 juni 2012

STHLM marathon 2012. Att frysa.

När det är sju plusgrader, regnar och blåser styv kuling känns det ganska kallt när man tagit av överdragskläderna. Man fryser. Hakan darrar, och ganska snart börjar man hacka tänder. Känseln försvinner sakta ur händerna. Fötterna känns inte längre som om de tillhör ens egen kropp.

Vid sådana förhållanden får uppvärmningen en lite mer central funktion än den vanliga ceremoniella (när man gör onödiga stegringslopp och besynnerliga löpskolningsövningar). Man fryser. Man måste bli varm. Efter några km jogg i närområdet kändes det bättre. Känseln kom tillbaka till händerna. Fötterna kändes fortfarande inte som om de tillhörde mig, men kanske en nära släkting eller åtminstone en bekant eller granne.

Loppet behöver inte beskrivas närmre. Bitvis fruktansvärd motvind. Lågt men ganska jämnt tempo. Liten svacka kring 35k. Krafter kvar att öka lite efter 40k trots stumma ben (och faktiskt springa om flera som trätt in in zombiestadiet). Ingen vägg. Flåset orkade bra men inte benen.

Medan jag var i rörelse höll jag mig varm, men efteråt, på Östermalms IP, frös jag mer än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Händerna förlorade först känseln och sedan sin normala handfunktion. Fötterna (som fortfarande inte riktigt kändes som mina egna kroppsdelar) blev till den sortens tygtraseinklädda klumpar man träffar på hos uteliggare i Dickens-böcker. Det var komiskt och skrämmande på samma gång. Bredvid mig stod blåfrusna löpare i shorts och försökte dricka kaffe, men skakade så mycket att de spillde ut allting över nummerlappen. Jag försökte äta en varm korv, men lyckades inte greppa den, utan fick forma händerna till en skål och därifrån äta min korv, ungefär som en Golden Retriever som äter Frolic.

Efter lite mer lyteskomik lyckades jag byta om till torra kläder, dricka lite varmt kaffe och ta mig ner i tunnelbanans relativa värme. Skakningarnas våldsamhet avtog. De stelfrusna händerna blev till klor som blev till tassar som blev till mina vanliga händer. Någon timme senare, i ett badkar fullt av vatten nära kokpunkten, blev till slut mina fötter åter mina.

fredag 1 juni 2012

A History of Weakness

December: Under tre timmar

Januari: Under tre! Under tre!!

Februari: Under tre?

Mars: Kanske personbästa?

April: Personbästa är inte realistiskt. Men det är ju inte dåligt att kunna gå eller tom småjogga hela sträckan! Och det blir ju trevligt att åka till Stockholm, det brukar ju vara varmt och skönt i början på juni!

Maj: Vore grymt att placera sig topp-15 000! Kan gå!!

Första juni : Trovärdiga källor prognosticerar suboptimala förhållanden under Stockholm Marathon med 5-gradigt regn och kraftig vind.  Min enda ambition är att slippa springa. Planen blir att ta tåget till Stockholm. Sitta på McDonalds på Centralen hela dagen. Åka hem. Förklara frånvaron i resultatlistan med att chipet losssnat från skon, och skamlöst ljuga om en tid "lite över tre".

måndag 28 maj 2012

A New Hope

Idag (eller egentligen igår, eftersom klockan är över midnatt) är det på dagen 35 år sedan den första filmen i Star Wars-serien hade premiär. Den här filmen betyder mycket för mig, och då menar jag inte bara att vi är jämnåriga eller att jag under en kort period i gymnasiet kunde i princip alla repliker utantill.

Betydelsen är djupare än så eftersom filmens tema på ett djupare abstrakt plan är så nära kopplat till mitt liv.

Låt mig förklara. (förtydligande av symboliken inom parentes)

Det är helt uppenbart att filmens huvudperson är en symbol för en man (i yngre medelåldern) som har stora ambitioner med sitt liv (marathon sub 3h) men inte har en tydlig plan eller riktning (obefintlig försäsongsträning pga förkylning, lättja och motivationsproblem)

Efter lite om och men förstår han att han är ödesbestämd att vara Jedi-krigare (marathonlöpare) och efter att ha övat lite med sitt lasersvärd (sina racingflats) samt några allmänna dramaturgiska förvecklingar, är han redo att ta sig an Dödsstjärnan.

Här blir det lite otydligt, vilket lopp är egentligen min Dödsstjärna, vilka skor motsvaras av en X-wing fighter, och borde jag skaffa en kortvuxen coach som jag bär på ryggen under distanspassen?

Sammanfattning: Om en knapp vecka är det Stockholm marathon. Jag är dåligt tränad och inte redo för personbästa. Jag tänker ändå öppna i personbästa-tempo och hoppas på erfarenhet, koncentration och några futtiga veckor med bra träning. Någon gång i livet ska jag stapla 42 km i 4:15-tempo på varann, och stå bakom mållinjen och titta på medan klockan slår över från 2:59 till 3:00.

Någon gång.

Men inte nu.

måndag 5 mars 2012

Hur går träningen?

Typ såhär. Men om bara förkylningarna slutar är det är nog inte för sent att komma i form till STHLM Marathon. 2013, alltså.

lördag 11 februari 2012

Fotochock!

Glesbygdslöpning i Hälsingland, mon amour.

söndag 22 januari 2012

Good to be back!

December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.

Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!