Tävling. Bra vecka.

Förra veckan anordnades i min stad en tävling i den för mig oprövade grenen 5 km stadslöpning. Eftersom tävlingar, i synnerhet korrekt kontrollmätta, inte bjuds så ofta, anmälde jag mig och joggade på tisdagkvällen 2 km hemifrån till startplatsen.
Väl där spanade jag in motståndet (95% glada amatörer med tveksam kondis. 4% fotbollskillar med oklar kondis. Enstaka triatleter med god kondis, skulle det visa sig). Strax innan start ställde jag mig längst fram på startlinjen för att slippa trängseln i början. Startern, en myndig karl på 1.95, klädd i Coach-uniform (Glansig jacka med texten "Uppland Friidrott", sportsolglasögon av estetiskt tveksam karaktär) röt åt oss att ta ett steg bakåt om vi sprang långsammare än 17 min. Alla tog ett steg bakåt, eller rättare sagt försökte, eftersom vi alla var rädda för honom och redan backat så långt vi kunde. Ingen klev framåt. (2 löpare mörkade, skulle det visa sig eftersom de gick i mål efter lite mer än 16 minuter. En var triatleten på min vänstra sida. Jag hade redan räknat ut att han var snabb, för inte klär man väl ut sig i triatlonkläder om man inte är snabb som vinden?)

Nåja, startskott (eller faktiskt start-tut), och iväg på första km, som gick på 3.37 vilket är för snabbt. Andra på 3.40isch, vilket kändes för snabbt men inte omöjligt. På tredje km lossnade ena skosnöret. Medan jag stannade och knöt det (under vad som kändes som en evighet eller i vart fall 10-15 sekunder) blev jag passerad av en liten klunga löpare. Eftersom skosnöresfadäsen kostat tid passade jag på att bli lite irriterad på de som sprang om (gammalt knep, tänker man "jag ska i vart fall inte få spö av den där" så blir det genast lite lättare att pressa sig).

Jag valde ut en löpare i bomullslinne och pannband som såg rätt fit ut ("jag kan väl för bövelen inte få stryk av någon som springer i BOMULLSLINNE! Det får bara inte ske!"). Fjärde km glömde jag klockan, men strax innan femte gick jag om bomullslinnet med ett självbelåtet leende (eller skulle har gjort om inte min astmatiska andhämtning förhindrade varje försök att le). Femte km började med en kort men brant utförslöpa på grus, följt av en ganska lång upförsbacke fram till en liten knix och så upploppsrakan. Här gick det inte så fort, både ben och armar värkte av mjölksyra, och löpsteget lämnade en del i övrigt att önska.

Gick i mål på 19.10, vilket var lite snöpligt efter som jag satt 19 som skamgräns. Om jag lär mig knyta skorna finns dock gott hopp om att kunna bryta denna skamgräns inom en nära framtid, vilket är en liten tröst.

För övrigt en bra träningsvecka med bla långpass på 32 km.