fredag 26 juni 2009

springa långt är jobbigt

26 k med c:a 4:50 i snitt.

Hälften på stig (rötter, lera, that kinda crap). Någorlunda progressivt. Fyra observationer:
  1. Det är jobbigt att springa långt
  2. Långpass på sena kvällen är trevligare än på tidiga morgonen, men det blir svårt att somna.
  3. Marathon på 3:30 lär inte vara en parkpromenad
  4. Kroppen behöver mer träning om den ska springa runt Lidingö under 2:30 (med säkerhetsmarginal). Hej, slottsbacken!

torsdag 25 juni 2009

Att skjuta upp

Ibland planerar man ett långpass i progressiv hastighet, lufsar en kort runda kvällen innan för att benen ska vara pigga nästa kväll. Nästa morgon har man drömt trevliga drömmar om hur man springer fort och långt utan ansträngning, och tänker att precis så plätt-lätt ska jag springa flera mil ikväll. Sedan spenderar man dagen på badet med barnen, och på tidiga kvällen när man är disktrasetrött och ena tvillingen hinner sätta ost i halsen och kräkas ljudligt på uteserveringen redan innan jag fått in min pizza (pizza innan långpass, hur tänker jag där??) bestämmer man sig för att det blir nog ingen löpning ikväll, och förresten är det bara dumt och tråkigt att springa, kanska ska jag sluta och börja äta glass istället. Idag är det en ny dag, och ikväll blir det 20-25 km med löpsteg som en ovanligt graciös gasell i en (väldigt grovt höftad) hastighet lite under min (otroligt väldigt grovt höftade) marathonhastighet.

torsdag 18 juni 2009

sista gången jag sprang på morgonen - eller - är huvet dumt får kroppen lida

Jag anser mig (på ett oskrytigt, ödmjukt vis) vara en ganska hyfsad löpare. Lite över medel. När jag springer långsamma pass är det svårt att hålla igen så de blir tillräckligt långsamma, så bra är jag. Typ som när Bamse bara råkar mosa något (en fotboll eller ett lok) för att han är världens starkaste. Denna snabbhet gäller nu inte innan klockan nio på morgonen. Alla gånger jag försökt springa morgonpass har det slutat med haveri. Egentligen borde jag slutat morgonjogga redan i vintras, då det tog åtta timmars självömkande hutter under dubbla filtar innan jag återfick normal kroppstemperatur. Nu råkar jag tyvärr vara inte bara en hyfsat löpare, utan även en lättpåverkad löpare. Nästa alla träningsprogram rekommenderar några sköna "morgonjoggar" i avspänt strax-över-mara-tempo, och de som gör träningsprogram måste väl veta vad de sysslar med, va? Ok, hur gick det idag?

dryga 17 km på dryga 1.36. Tempo knappa 5.30

  • 2 km: tröga ben, "varför gör jag så här mot mig själv, varför lär jag mig aldrig?".
  • 2 km: antydan till pigga ben, "NU lossnar det snart!".
  • resten: tilltagande ultratröga ben, ont i magen, svår omotivation i huvet. "menvafan, varför lär jag mig aldrig?"

Enda anledningen att jag zombiejoggade och inte gick sista biten är att åsynen av en man med tights, underställströja, funktionsryggsäck och löparkeps som PROMENERAR är löjligare än en apa i frack (ja, eller något i den stilen), och inget jag vill bjuda till-jobbet-cyklisterna på. Snorsportaren är inte bara en duktig och lättpåverkad, utan även en fåfäng löpare. Nu ska jag aldrig mer springa på morgonen.

tisdag 16 juni 2009

När man blir snorig utan att springa

Ibland blir man snorig fastän man inte springer. Detta beror vanligen på förkylning och är dåligt för löpningen. Förkylning får man av folk man interagerar socialt med. En ganska stor del av livet är sociala interaktioner. Ofta är detta ganska bra, att få lite råd och glada tillrop av andra människor är tex bra för löpningen. Att få virus och övriga ospecificerade smittoämnen av andra människor är däremot INTE bra för löpningen. Alla blir lite småsjuka ibland, och som småbarnsförälder finns det egentligen inget sätt att undvika periodiserade bonnförkylningar. Snorsportarn har två småbarn som ser till att hans friska perioder inte blir för långa, och har därför på förekommen anledning tänkt igenom saken. Två självklara sätt att hantera småsjukor kan urskiljas:
  1. Kör på som vanligt (försämrar sjukan och löpningen)
  2. Helvila (försämrar inte sjukan, försämrar löpningen gravt)

Dessa två kan kombineras till ett tredje alternativ (som snorsportaren anser är ganska smart i all sin enkelhet):

Lägg en "planerad" lågvolymvecka när du fått snorhosta! Man joggar några kilometer några dagar i veckan (helt görligt), kommer upp i en veckovolym på ett par mil, och kan nöjt tänka "periodisering... superkompensation... mmm..." Sjukan erkänns inte som ett problem, utan sopas under mattan med några eleganta handgrepp.

Kanske tangerar detta gränsen för vanligt självbedrägeri, men jag är inte säker. Plan för veckan:

10 k lugnt tempo, 7 k lugnt tempo, 16 k lugnt tempo.

tisdag 9 juni 2009

Om det sociala spelet på en löparbana (och 400 m-intervaller)

Enligt löparmytologin (och Wikipedia) brukade Bannister (som var neurolog) använda sin lunchpaus till att springa 2 k till närmaste löparbana, bränna av ett stort antal 400-m repetitioner i vansinnestempo, springa tillbaka till sjukhuset och äta lunch på timmens återstående 14 min. Sen slog han världsrekord på en engelsk mile. Snorsportarn arbetar också på sjukhus, är vagt inriktad åt samma håll (samma kroppsdel), och inspirerades därför idag att använda sin lunchpaus til 400-m intervaller.

Det blev ganska varma intervaller, eftersom jag råkat ta med mig mina fleece-fodrade tights, och underställströjan visade sig tillhöra min fru, dvs några storlekar för liten. Jag var inte ensam på banan och ville inte visa mig i varken tröjan-som-visade-magen eller ingen tröja alls, och behöll överdragsjackan på. Det var åtminstone en bättre lösning än när jag åkte på konferans och tog med min hustrus kritstrecksrandiga kostym, det kunde ingen överdragsjacka i världen mörka...

Jag var som sagt inte ensam på banan, en annan snorsportare stegade omkring vid 100-m starten. Jag har aldrig varit på en löparban förr (sant) och vet inte om det finns några särskilda outtalade sociala hierarkiregler. Hursomhelst glodde jag och den andre snorsportaren på varandra i smyg som om för att värdera vem som var (snorigast?) (snabbast?) bäst. Av kläderna att döma var den andre högre på löparhierarkin. Jag har förstått att klädeshierarkin är indelad i några tydliga trappsteg:
  1. Tights. Grundkrav
  2. Linne. 3-5 ggr coolare än T-shirt.
  3. Korta, slitsade löparshorts. Fult men rätt.
  4. Snabba skor
  5. spikskor (om du är på bana, annars är det bara konstigt)

Den Andre hade spikskor (och orangea solglasögon, vilket jag har lite svårt att kategorisera som helt rätt eller helt fel), så jag förstod att han var en Bättre (inte säkert snabbare, men Bättre!) löpare och höll mig på behörigt avstånd. Nåväl, till saken: jag sprang

3 x 4 x 400 m @ 1.30 (1.26 - 1.32)

och kände mig nöjd men varm. Den Andre hade ett lite mindre straight-forward träningsupplägg: promenera runt på 100-m startlinjen. Stå stilla lite. Jogga 25 m. Gå och hämta startblock. Köra 2 starter. Stå lite mer. Jogga lite i kurvan. Sitta lite. Köra en rusch på 100 m. Gå hem. Är det så man tränar kort- och medeldistans?? När jag kom tillbaka till sjukhuset hade jag inte 14 min kvar av min lunchtimme att äta på.

måndag 8 juni 2009

Snorsportarn slår rekord...

... och klämmer i med 60 tränade km under en och samma vecka! Den ödmjuka sidan av S är medveten om att detta kategoriserar honom som en ganska passiv "recreational runner" enligt wikipedia (som det definieras ganska långt ner i den för övrigt rätt kackiga artikeln om marathon running). Den icke-ödjuka sidan av S vill framhållla att han ligger top-3 i antal tränade km bland användarna av ett välbesökt internetforum för - just det - "recreational runners". I snitt är nog S ganska bra. Eller i alla fall ganska lite dålig. Det är väl samma sak?

fredag 5 juni 2009

om skönhet och harmoni

Under 2,5 mil i ganska långtråkigt tempo på morgonen får man ibland när man ser en sten eller en kotte eller en ekorre den där känslan av att allt sitter ihop i en stor och vacker helhet, som man själv är en liten, men ändå, en del av. Sen tar man en klunk ljummen saft, kommer ihåg att man har ont i magen och egentligen borde vara tillbaka på jobbet vid det här laget, och så är allt som vanligt igen.

c:a 23-25 km (tog inte med GPS'en)
c:a 2:00-2:15 (glömde trycka igång klockan)

torsdag 4 juni 2009

fast vänta lite

Blodomloppet är ju trots allt ett icke-kontrollmätt Kalle Anka-lopp för glada stavgångare (stavgängare?) som vill göra "en kul grej" med jobbgänget och pusta ut med picknick i gröngräset efter att ha avverkat 5 km i raskt promenadtempo. Tiden var faktiskt lite för bra för att vara på riktigt. Snorsportarn vet att han är lite pretto, eller egentligen oerhört jättemycket pretto, när han anser sig höjd över den sortens motionslopp. Ok, resultatet på blodomloppet var bra, men räknas inte "på riktigt" Nya målet för milen blir alltså ...
.... Samma som innan!

10 k < 40 minuter

Det är så vackert i all sin enkelhet.

onsdag 3 juni 2009

Bara lite till

38.33 stannade officiella klockan på. Plats 26 i loppet. Nya målet ska självklart vara <37.30, halvvägs mellan 35 och 40!

Men sen då?

Vad ska man ha för mål på milen nu då? Under 40 är ett bra mål (jämn och fin siffra, möjligt att fixa)
Under 30? (Jämn och fin siffra, omöjligt att fixa)
Under 35? (någorlunda jämn och fin, något tveksamt att det går)
Under 38:24?
Detta banala dilemma kommer snorsportarn att lägga mycket tankekraft på. Mycket.

Att maxa ett Kalle Anka-lopp

Snorsportarn har sprungit Blodomloppet, ett icke-kontrollmätt 10 k lopp, där fokus hos de flesta deltagarna ligger på picknicken efter "loppet". Sa jag att det finns en promenadklass? Nåväl, det går inte många lopp överhuvudtaget i min hemstad, och milar (kontrollmätta eller ej) är mer sällsynta än .... (valfri fyndig analogi). Således stod snorsportarn med sitt orange linne och frös bland mer adekvat klädda motionärer på starlinjen och försökte komma ihåg sin på förväg planerade strategi för loppet. Starten gick, snorsportarn glömde sin strategi, men sprang med i tokrusningen där deltagare i tveksam kondition rusade som om ... (valfritt hot/motivaton) var efter dem. Well, tjurrusningen självdog efter 1 k och snorsportarn började plocka placeringar. Resterande 9 k innehöll egentligen intet uppseendeväckande, jag sprang, det blev obekvämt, jag sprang vidare, det blev mer obekvämt, jag sprang ändå vidare, loppet tog slut, jag slutade springa. Tiden 38.30 på egna klockan är klart under det önskade milen-under-40-på-första-försöket (Jag vet, jag har nyss hånfullt kallat Blodomloppet för Kalle Anka-tävling, men under 40 är under 40). Inser när jag dokumenterat loppet att jag uppfyller alla kraven för internet-stereotypen "man i 30-års åldern som springer helt ok och skriver om det i en blogg" ... Oh, well.

tisdag 2 juni 2009

Snorsportarn fördriver arbetsdagen genom att tänka på hur snabbt han skall springa på nästa veckas terrrängintervallpass. "4 x 2 km @ 5 kp" tänker han belåtet för sig själv och ler i mjugg.
Snorsportarn och hans bror har anmält sig till Stockholm Marathon 2010. Varken snorsportarn eller hans bror har sprungit ett marathonlopp. Baserat på deras halvmarathonresultat och omräkningstabeller bör snorsportarn göra c:a 3.30 och brodern 4.00. Vem kommer att slå sitt beräknade resultat? Vems huvud är dummast? Och vems kropp kommer att lida mest en dag i slutet av maj 2010?

måndag 1 juni 2009

men läs fort för kanske tas bloggen bort eller döps om inom kort.
Här skriver jag om hur snorig man kan bli av att springa.