Att maxa ett Kalle Anka-lopp

Snorsportarn har sprungit Blodomloppet, ett icke-kontrollmätt 10 k lopp, där fokus hos de flesta deltagarna ligger på picknicken efter "loppet". Sa jag att det finns en promenadklass? Nåväl, det går inte många lopp överhuvudtaget i min hemstad, och milar (kontrollmätta eller ej) är mer sällsynta än .... (valfri fyndig analogi). Således stod snorsportarn med sitt orange linne och frös bland mer adekvat klädda motionärer på starlinjen och försökte komma ihåg sin på förväg planerade strategi för loppet. Starten gick, snorsportarn glömde sin strategi, men sprang med i tokrusningen där deltagare i tveksam kondition rusade som om ... (valfritt hot/motivaton) var efter dem. Well, tjurrusningen självdog efter 1 k och snorsportarn började plocka placeringar. Resterande 9 k innehöll egentligen intet uppseendeväckande, jag sprang, det blev obekvämt, jag sprang vidare, det blev mer obekvämt, jag sprang ändå vidare, loppet tog slut, jag slutade springa. Tiden 38.30 på egna klockan är klart under det önskade milen-under-40-på-första-försöket (Jag vet, jag har nyss hånfullt kallat Blodomloppet för Kalle Anka-tävling, men under 40 är under 40). Inser när jag dokumenterat loppet att jag uppfyller alla kraven för internet-stereotypen "man i 30-års åldern som springer helt ok och skriver om det i en blogg" ... Oh, well.