Att skjuta upp

Ibland planerar man ett långpass i progressiv hastighet, lufsar en kort runda kvällen innan för att benen ska vara pigga nästa kväll. Nästa morgon har man drömt trevliga drömmar om hur man springer fort och långt utan ansträngning, och tänker att precis så plätt-lätt ska jag springa flera mil ikväll. Sedan spenderar man dagen på badet med barnen, och på tidiga kvällen när man är disktrasetrött och ena tvillingen hinner sätta ost i halsen och kräkas ljudligt på uteserveringen redan innan jag fått in min pizza (pizza innan långpass, hur tänker jag där??) bestämmer man sig för att det blir nog ingen löpning ikväll, och förresten är det bara dumt och tråkigt att springa, kanska ska jag sluta och börja äta glass istället. Idag är det en ny dag, och ikväll blir det 20-25 km med löpsteg som en ovanligt graciös gasell i en (väldigt grovt höftad) hastighet lite under min (otroligt väldigt grovt höftade) marathonhastighet.