Good to be back!

December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.

Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!

Marathon och masochism börjar på samma bokstav

Betalade i kväll en större summa pengar till organisatörerna av Stockholm marathon för det tveksamma nöjet att få lov att springa Stockholm runt med nummerlapp på magen, tårar i ögonen och spyan i halsen. Sprang 21 km ikväll. 16 av dem i 4:20-tempo. Inte helt bekvämt, men åtminstone med lite marginal till tårarna.

Granebergsvarvet 2011

Ibland är man förkyld två veckor i sträck och springer inte en meter. Så en dag har halsontet reducerats från plåga till irritation, och feberkänslan i kroppen är inte längre som spanska sjukan, utan bara som en lättare släng av svininfluensa.

Om detta sammanfaller med vackert väder, vad är då mer naturligt än att spontananmäla sig till en tävling?

Sagt och gjort: gräva fram turlinnet ur garderoben, hitta på en godtagbar förklaringsmodell varför hustrun själv måste åka på skogsmulle med barnen (igen!), och iväg mot Granebergsvarvet 13 km, en högst lokal historia med få deltagare och färre åskådare.

När jag klev in i lokalen för efteranmälan var det ganska tomt, bara Janne Holmén och Anna Rahm stod där och såg smala och fokuserade ut. "Fan" tänkte jag, "jag kommer sist", men mumlade min i förväg uttänkta ursäkt (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax) några gånger, och vågade mig fram till sekretariatet för anmälan och nummerlapp.

Joggade lite planlöst, körde några stegringar (för det såg jag att Janne och Anna gjorde) och ställde mig på startlinjen.  Tog rygg på Anna c:a 100 m, men fick släppa pga dålig kondis. Första 2 km uner 4:00-tempo. Kändes lugnt och avslappnat. Kunde småprata lite med en kille i STHLM-maraton-tröja och kommenterade tempot och banan (som går nerför första halvan och uppför resten) "Under 4:00 kan du glömma" upplyste STHLM-tröjan på bred svårplacerad dialekt. 

Första 5 gick lätt (nerför) i uppförsbacken sa kroppen nej tack till 4:00. Eftersom planen var "jagärlitesjuk. jagkörintepåmax", sänkte jag till lätt obehags-tempo och körde vidare. Blev omkutad av några som disponerat loppet bättre, sprang om några enstaka. Sista km blev jag upphunnen av ett klubblinne, men kunde svara och vann den duellen med några tiotals m.

5 plats i herrarnas öppna klass. Under 4:00 kunde jag som bekant glömma, men tiden 54 min ger 4:10 i snitt. Helt ok (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax).

Elakartad träningsvärk hela följande vecka.

En plan

Ok, inte i klass med James-Bonds-samlade-dödsfiender-gör en-plan-för-att-förinta-planeten, men lite bättre än vi-kör-väl-på-så-får-vi-se-hur-det-blir.

Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).

Men nu djefvlarr ska det bli springa av.

Hur svårt kan det va?

Marathon är en horribel distans. Träningen innan är monoton och tidskrävande. Även själva loppet är monotont och tidskrävande, och dessutom smärtsamt och genant - i början känner man sig fånig för att man springer så långsamt, och i slutet känner man sig fånig för att man springer som en stelopererad krabba. Smärtan behöver inte kommenteras närmre.

Ovan nämnda negativa egenskaper utövar en märklig lockelse, vilket kanske är anledningen till att jag och många andra mediokra söndagslöpare utsätter oss för denna plåga upprepade gånger, när allt förnuft säger "lägg ner, anmäl dig ALDRIG mer till Stockholm marathon, det är faktiskt mycket vettigare att köpa cigg för 800 kr om året istället". 




Jag har länge hävdat att alla i arbetsför ålder utan fel på hjärta, lungor eller ben borde kunna springa 42 km under 3 timmar om de tränar ordentligt, och i en grå vrå i huvudet har några ider börjat gro:


Jag är i arbetsför ålder. Jag har inga begränsande lyten eller men. Jag borde kunna springa 42 km under 3 timmar.....

Ideerna snor ihop sig med varandra, bildar ett trassligt nystan av luddiga planer med tveksam verklighetsförankring, och plötsligt, bländande klar som en biblisk uppenbarelse; en konkret formulering:


Ävafan, husvårtkandeva? Jag tränar ok över vintern och gör STHLM maran under tre.


Tror jag...

Berlin, mein liebling

Det började inte bra. Stockholmståget gjorde oväntat en DNS på Uppsala station, och när jag 45 minuter försenad äntligen var på väg tänkte jag mörka tankar om SJ, och hur nattåget till Berlin skulle lämna Malmö med en tom plats. Min plats! Nu har ju SJ en ganska gedigen vana av att hantera fuck-ups, vilket de gjorde förtjänstfullt. Klockan 21.30 klev jag på tåget mot kontinenten. Tävlingsnerverna var på helspänn (vilket egentligen är ganska orimligt för en tävling jag inte har någon chans att vinna), jag var stingslig och blev lika provocerad av de förväntansfulla funktionströjorna som sörplade sportsaft, som jag blev av kidsen i kupén bredvid som tonårsgarvade med bruten röst fram till halv två.

snabbspolning.

Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning  Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.


Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi.  Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.

Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.

Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.  

Det går bra nu! (etiketter: Flams, fånerier, Ulf har utvecklats stilistiskt i mycket begränsad utsträckning efter tredje klass)

Milen rullar på som de ska

det går bra nu!

Snabbdistansen går i fyra-fart

det går bra nu!!!

Berlinmaran kommer ganska snart

det går bra nu?

Bara 10 dagar kvar till start

äähä..  Bra nu??

Och jag har inte riktigt tränat klart

....