söndag 31 mars 2013

Skada

10 dagar före loppet, plågan, pärsen (perset?) i Paris dyker en oväntad och oinbjuden gäst upp under en rutinmil. En förnimmelse som blir till ett obehag som blir till en smärta; som strax bromsar in det tidigare spänstiga steget till hasande gång och så: stillastående.

Först förnekelse, står stilla i issörjan några minuter. Förnimmer signalerna från vaden till hjärnan.
- Känns det fortfarande?
- Kanske inte?
Några prövande osäkra steg, följs prompt av skarp smärta från vaden och säkerhet: Skada.

Helvila 48 timmar. Testjogg. Halvmil i 5:30-tempo under intensivt förnimmande av eventuella smärtor, obehag, etc. Jodå, den är kvar, marginellt mildrad, men likväl kvar.

Problemet problematiseras, sätts i relation till omvärlden i mindre och större sammanhang.
Fakta:
Några muskelfibrer i vänster vad har gått av.
De kommer att läka spontant utan kvarstående handikapp.
De planerade fartkalibrerande passen före Paris Marathon utgår.
DNS är osannolikt, dock inte uteslutet.
Denna bagatells ovisshet är plågsam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar