tisdag 3 november 2009

vag planering

Ok såhär ser november - december ut i: Löpning så stor veckovolym som möjligt. Låg ansträngningsnivå. Enstaka tröskelpass à kring 5 km. Inga intervaller. (och utöver detta fejka heltidsjobb / hålla forskningen på så låg hastighet som möjligt utan att den får motorstopp / hämta och lämna hos dagmamma)

måndag 26 oktober 2009

Velighet.

Den normala träningsveckan ägnas (egentligen helt oproportionerligt) mycket tid att tänka på löpning. Man måste tänka ut vilka pass som skall springas när, och när man gjort själva springandet måste man efteranalysera hur det gick. Medan jag springer tänker jag sällan på löpning, bara när det är jobbigt och det krävs koncentration att hålla rätt tempo. Annars får huvudet tänka på vad det vill medan benen gör sin grej.

Anyway.

När man inte springer på mer än en vecka hinner man tänka helt absurt mycket på löpning. Därför finns en viss velighet angående hur Det Perfekta Träningsprogrammet ska läggas upp. Velighet behöver inte vara dåligt. Alltså blir planen:

Spring ganska mycket varje vecka fram till nyår. Inte för långsamt. Inte för fort.

onsdag 21 oktober 2009

Om mål

Alla som springer regelbundet har mål som kan relateras till tid eller distans, tex orka springa en mil, ta sig runt Göteborgsvarvet, marathon under 2:50 eller bli olympisk mästare i 10 000 m. De som säger att de vill "må bra och hålla sig i form" ljuger (fast hälsa är en positiv, men sekundär, effekt av löpning). Målen bör bestå av balanserade delar realism och fantasi ("milen på under 1 timme" och "milen under 28 minuter" är lite för obalanserade). Siffrorna i målen bör vara jämna och fina ("milen under 40 minuter" är bra; "milen under 39:53" är bara knasigt").

Målen bör utvärderas och revideras regelbundet.
2009 fixades (med ganska god marginal):
  • milen under 40'
  • Halvmara under 1:30
  • Lidingöloppet under 2:30
Detta leder till följande utkast till mål för 2010:
  • 10 k: under 37:30 (halvvägs mellan 35' och 40')
  • halvmarathon: under 4' per km ( typ under 1:24:20)
  • Lidingö: under 2:15 (medaljway or the highway!)
  • Marathon: ? (under 3 timmar vore jämnt och fint, men ganska ambitiöst som maradebut)
Definitiv version följer senare

söndag 18 oktober 2009

Bålsta halvmarathon

Som tidigare påpekats inte helt mentalt laddad inför säsongsavslutningen. Gick i alla fall igenom den vid det här laget vedertagna pre-race rutinen:
  1. Äta chips
  2. dricka vatten
  3. jogga lite
  4. stretcha planlöst
  5. jogga lite mera
  6. köra stegringar till race pace
  7. tänka "det här går inte"
  8. ställa sig lagom nära startlinjen,
  9. upprepa punkt 7 (med eftertryck)
  10. göra ytterligare tafatta (läs clownlöjliga) stretchövningar
  11. STARTA!
Första km gick inte oväntat för snabbt. Jag och löparen bredvid (trevlig kille från från Huddinge AIS) ropade "FAN, för snabbt!" i kör, helt spontant. Vi kom efter lite konfererande fram till likartade måltider och bestämde oss för att hjälpas åt. Trion jag, Huddinge och en grön tröja höll ihop fram till c:a 15 km. Lagom tempo första 7 km. Huddinge gjorde merparten av dragjobbet (stort tack!) och höll uppe tempot under de kritiska km 7-15, då huvudet hittar på mängder med helt giltiga anledningar att bromsa till bekvämlighetstempo, och det är lätt att låta sig luras. Efter c:a 15 km tappade Huddinge och jag och Gröna Tröjan fortsatte. Med 3-4 km kvar ökade jag lite och fick en lucka till Gröna Tröjan på några tiotals meter. Något övermodigt, visade det sig då benen, flåset och motivationen sade upp sig med dryga km kvar. Gröna Tröjan hade disponerat sitt lopp bättre; jämnt tempo, hakat på men bidragit ganska minimalt med draghjälp själv, och inte slösat energi på småprat (som jag och Huddinge) utan hållit sig knäpptyst. Med 300 m kvar gick GT förbi och jag kunde inte svara.

Nytt pers, 1:25:50. Tre pers på tre sprungna lopp (ok första räknas ju knappast, men ändå). Hur länge håller den trenden? Förhoppningsvis ett lopp till, för i Götet i maj förutspår Gissningsmästarn mellan 1:20 och 1:25.

Nu blir det helvila i 2 veckor, med planering av det Perfekta Träningsupplägget med STHLM Marathon som huvudmål.

lördag 17 oktober 2009

Gissningsmästarn

Jag har just sprungit 21097 m (halv marathondistans) på i genomsnitt 4 minuter, 4 och en halv sekund per kilometer. Hela loppet gick alltså 10,5 sekunder snabbare än planerat...

fredag 16 oktober 2009

not so psyched about Bålsta half

Saknar den vanliga kvällen-innan-loppet-nervositeten. Träningen har varit lite sisådär sedan veckorna innan LL. Hässelbyloppet förra veckan gick bra men inte überbra. Jag har haft ont i hö fot och bara joggat 15 k i veckan. Det blir regn och +4 i morgon.
Dock är ett lopp ett lopp, och miniminivån av förberedelser är uppfylld; äta chips, dricka cola och gissa tempo. Visby HM gick lite över 4:10 i snitt. Planen för imorgon blir 4:05. Inte mer. Inte mindre.

söndag 11 oktober 2009

En inte så regnig dag i Hässelby

Jag grämer mig för att jag inte brydde mig om att skriva ned slutsatsen av gårdagskvällens gissa-tempot session. Efter att tagit hänsyn till information baserat på historisk och aktuell träning, resultatet från senaste intervallpass, förutsägelser från tabeller (studenternas, McMillan) sannolik mental styrka, och lite allmän voodoo, vidskeplighet och magiskt tänkande, drog jag följande slutsats/spådom:

Jag kan sannolikt springa 10 k på 3:50 per minut.

Om jag skrivit ner det skulle jag häpna över min självinsikt (kanske inte lika mycket över min löpning). Men inget skrevs ner, och nu börjar jag tvivla på om jag inte egentligen gissade på 3:55. Eller 3:47: Eller vadsomhelst mellan 2:39 och 5:59?

Till saken: det regnade hemma när jag åkte hemifrån på förmiddagen. Det var inte heller särskilt varmt. Familjen fick en helt giltig ursäkt att inte följa med och ropa "Heja!" och verkade inte så missnöjda med det. Jag förstod dem och funderade i bilen på om jag inte bara skulle åka till McDonalds, vänta några timmar och vrida upp värmen till max i bilen på väg hem, komma hem svettig och ljuga om en lagom bra tid

(nä, så tänkte jag egentligen inte, det är bara för att understryka att det var ruttet väder.)

i Hässelby regnade det inte. Det var oregnigt, vindstilla och precis tillräckligt varmt för linne och korta tights. Bra förhållanden för löpning. Mycket bra. Ändå kändes det ganska segt när jag värmde upp.

Klockan blev 12. Startpistolen blev avfyrad. Mina ben blev beordrade att starta. Första km kändes långsam, trängseln höll ner tempot på en faktiskt helt lagom nivå. Km 2-4 gick lite för fort. Efter 6 km började det ta emot lite. Efter 7 km fick jag håll och fick bromsa lite. Sista km gick fort, 20 s snabbare än loppets medel (just det, 3:50). Tid 38:19. Personbästa (eftersom jag aldrig sprungit ett millopp förrut)

Några reflektioner:
  • Lite stor spridning i km-tider. Även om man tar hänsyn till ev felmärkta km skiljer sig snabbaste och långsammaste (sista undantaget) km c:a 20 s. För mycket.
  • De långsamma km ligger i mitten. Första och andra 5:an tar lika lång tid.
  • Det fanns ork kvar för en signifikant ökning sista km.
Om jag håller jämna km-tider borde orken sammantaget räcka bättre. Eftersom jag orkade öka så mycket i slutet borde de jämna idealkilometrarna kunna gå lite snabbare.
Alltså: jag borde kunna springa en mil på 37.30 om jag disponerar loppet perfekt. Detta kommer att ske när "kuk har namnsdag" (dvs aldrig. källa)

söndag 27 september 2009

keeping cool

När jag satt i solen timmarna före start och var sådär buttert nervös som jag förstått att man ska vara innan lopp, hade jag en ganska invecklad inre debatt

(tänk Kalle Anka när en liten ängel viskar i ena örat och en lite djävul i andra, och tillslut sticker djävulen Kalle med treudden, och ängeln.... ok, det räcker så)

angående hur loppet egentligen skulle springas. Eftersom jag var kände mig lite allmänt formlös efter den där slängen av grisflunsan, och därtill är mycket dåligt backtränad, bestämde jag mig för att ta det lugnt minst 2 mil

(djävulen skrapade med bockfötterna, rispade mig med treudden, och viskade "2:15". Jag viftade bort honom från axeln och ängeln log belåtet.)

Ok, sagt och gjort, jag följde inte med i den pamplonska tjurrusningen i starten. Jag tog det extra lugnt i uppförsbackarna och hakade inte på de som ångade uppför i ett tempo som skulle knäckt Mustafa Mohammed inom 4 km. Jag tog det lugnt. Jag var cool som en swimmingpool. Gick några steg i de värsta uppförsbackarna. Njöt av loppet, solskenet, applåderade publiken och en gospelkör

(ängeln log blitt och fromt och jag borstade bort även den från axeln).

Inte förrän med tre km kvar blev det riktigt jobbigt (så lugnt tog jag det inte) men jag kunde ändå spurta sista km och gå imål med lite marginal till 2:20.

torsdag 24 september 2009

om gissningar

Lidingö på lördag. Dags att bestämma lagom tempo (en egentligen onödig gissningslek eftersom den planeringen brukar vara spräckt redan vid andra km-markeringen, men det ingår i ritualen).

Fakta: Jag sprang halvmarathon på 1.28 i juli. Jag har tränat ganska bra efter det. Jag har haft grissjukan förra veckan och inte tränat ordentligt på 2 veckor.

Den kvalificerade gissningen den här gången blir alltså 2:25 - 2:30. Om 2 dagar publiceras facit på www.lidingoloppet.se.

tisdag 11 augusti 2009

Visby halvmarathon

En eftermiddag i juli satt jag i skuggan nära startlinjen till Visby halvmarathon och hade den vanliga före-loppet-ångesten, och kände mig trög i benen och allmänt dålig. 16.00 startskott, och jag hängde med i den vanliga tokrusningen där folk springer första kilometern i ett tempo som de egentligen bara orkar hålla 1,3 km men av oklar anledning älgar de på ändå. Jag hängde också med, var det grupptrycket? Ok, första km gick på under 4 minuter, alldeles för snabbt. Jag hade planerat c:a 4.15 som perfekt förstamilstempo, både lagom långsamt och snabbt för att gå under 1.30. Nåväl, jag försökte bromsa. Andra kilometern på 4 blankt. Tredje också. Här någonstans reviderade jag mitt omsorgsfullt valda kilometertempo enligt resonemanget "det har ju gått bra hittills, jag kör på i samma tempo". Det gick sådär, tempot sjönk stadigt i takt med att den onödigt tidiga tröttheten tilltog. Som sämst klockade jag en km på 4.25. Efter 15 km var det bara motvind och en alltmer övertygande argumentation från benen att stanna aller i alla fall bromsa lite till. Försökte spurta i slutet, kom trots nedförsbacke knappt upp i söndagspromenadstempo. Efter spurtpromenaden fick benen äntligen stanna. Klockan stannade den med, på 1.28 till min förnöjelse. Upplägget lämnar en del i övrigt att önska, och är därför på något vis ändå mig till förnöjelse eftersom den tillåter en viss förbättring. Jag kom på 13 plats.

Man kan före start konstatera att deltagarna vid sådana här tillställngar genom klädseln signalerar på vilket allvar de tar loppet:

I stigande allvarlighetsgrad:
  1. Mjukisbyxor/T-shirt eller motsvarande. MP3-spelare. Glada ansikten.
  2. Halvlånga tights. T-shirt i funktionsmaterial. Glada men spända ansikten.
  3. Korta tights eller slitsade shorts. Linne. (min kategori) Sammanbitna.
  4. Som ovan fast med klubbnamn på linnet. Nervöst skämtande.
  5. ...
  6. ...
  7. Som ovan fast linnet nedstoppat i de högt uppdragna tightsen/shortsen. Svårt att avgöra ansiktsuttryck pga de heltäckande lättviktssolglasögonen.

fredag 26 juni 2009

springa långt är jobbigt

26 k med c:a 4:50 i snitt.

Hälften på stig (rötter, lera, that kinda crap). Någorlunda progressivt. Fyra observationer:
  1. Det är jobbigt att springa långt
  2. Långpass på sena kvällen är trevligare än på tidiga morgonen, men det blir svårt att somna.
  3. Marathon på 3:30 lär inte vara en parkpromenad
  4. Kroppen behöver mer träning om den ska springa runt Lidingö under 2:30 (med säkerhetsmarginal). Hej, slottsbacken!

torsdag 25 juni 2009

Att skjuta upp

Ibland planerar man ett långpass i progressiv hastighet, lufsar en kort runda kvällen innan för att benen ska vara pigga nästa kväll. Nästa morgon har man drömt trevliga drömmar om hur man springer fort och långt utan ansträngning, och tänker att precis så plätt-lätt ska jag springa flera mil ikväll. Sedan spenderar man dagen på badet med barnen, och på tidiga kvällen när man är disktrasetrött och ena tvillingen hinner sätta ost i halsen och kräkas ljudligt på uteserveringen redan innan jag fått in min pizza (pizza innan långpass, hur tänker jag där??) bestämmer man sig för att det blir nog ingen löpning ikväll, och förresten är det bara dumt och tråkigt att springa, kanska ska jag sluta och börja äta glass istället. Idag är det en ny dag, och ikväll blir det 20-25 km med löpsteg som en ovanligt graciös gasell i en (väldigt grovt höftad) hastighet lite under min (otroligt väldigt grovt höftade) marathonhastighet.

torsdag 18 juni 2009

sista gången jag sprang på morgonen - eller - är huvet dumt får kroppen lida

Jag anser mig (på ett oskrytigt, ödmjukt vis) vara en ganska hyfsad löpare. Lite över medel. När jag springer långsamma pass är det svårt att hålla igen så de blir tillräckligt långsamma, så bra är jag. Typ som när Bamse bara råkar mosa något (en fotboll eller ett lok) för att han är världens starkaste. Denna snabbhet gäller nu inte innan klockan nio på morgonen. Alla gånger jag försökt springa morgonpass har det slutat med haveri. Egentligen borde jag slutat morgonjogga redan i vintras, då det tog åtta timmars självömkande hutter under dubbla filtar innan jag återfick normal kroppstemperatur. Nu råkar jag tyvärr vara inte bara en hyfsat löpare, utan även en lättpåverkad löpare. Nästa alla träningsprogram rekommenderar några sköna "morgonjoggar" i avspänt strax-över-mara-tempo, och de som gör träningsprogram måste väl veta vad de sysslar med, va? Ok, hur gick det idag?

dryga 17 km på dryga 1.36. Tempo knappa 5.30

  • 2 km: tröga ben, "varför gör jag så här mot mig själv, varför lär jag mig aldrig?".
  • 2 km: antydan till pigga ben, "NU lossnar det snart!".
  • resten: tilltagande ultratröga ben, ont i magen, svår omotivation i huvet. "menvafan, varför lär jag mig aldrig?"

Enda anledningen att jag zombiejoggade och inte gick sista biten är att åsynen av en man med tights, underställströja, funktionsryggsäck och löparkeps som PROMENERAR är löjligare än en apa i frack (ja, eller något i den stilen), och inget jag vill bjuda till-jobbet-cyklisterna på. Snorsportaren är inte bara en duktig och lättpåverkad, utan även en fåfäng löpare. Nu ska jag aldrig mer springa på morgonen.

tisdag 16 juni 2009

När man blir snorig utan att springa

Ibland blir man snorig fastän man inte springer. Detta beror vanligen på förkylning och är dåligt för löpningen. Förkylning får man av folk man interagerar socialt med. En ganska stor del av livet är sociala interaktioner. Ofta är detta ganska bra, att få lite råd och glada tillrop av andra människor är tex bra för löpningen. Att få virus och övriga ospecificerade smittoämnen av andra människor är däremot INTE bra för löpningen. Alla blir lite småsjuka ibland, och som småbarnsförälder finns det egentligen inget sätt att undvika periodiserade bonnförkylningar. Snorsportarn har två småbarn som ser till att hans friska perioder inte blir för långa, och har därför på förekommen anledning tänkt igenom saken. Två självklara sätt att hantera småsjukor kan urskiljas:
  1. Kör på som vanligt (försämrar sjukan och löpningen)
  2. Helvila (försämrar inte sjukan, försämrar löpningen gravt)

Dessa två kan kombineras till ett tredje alternativ (som snorsportaren anser är ganska smart i all sin enkelhet):

Lägg en "planerad" lågvolymvecka när du fått snorhosta! Man joggar några kilometer några dagar i veckan (helt görligt), kommer upp i en veckovolym på ett par mil, och kan nöjt tänka "periodisering... superkompensation... mmm..." Sjukan erkänns inte som ett problem, utan sopas under mattan med några eleganta handgrepp.

Kanske tangerar detta gränsen för vanligt självbedrägeri, men jag är inte säker. Plan för veckan:

10 k lugnt tempo, 7 k lugnt tempo, 16 k lugnt tempo.

tisdag 9 juni 2009

Om det sociala spelet på en löparbana (och 400 m-intervaller)

Enligt löparmytologin (och Wikipedia) brukade Bannister (som var neurolog) använda sin lunchpaus till att springa 2 k till närmaste löparbana, bränna av ett stort antal 400-m repetitioner i vansinnestempo, springa tillbaka till sjukhuset och äta lunch på timmens återstående 14 min. Sen slog han världsrekord på en engelsk mile. Snorsportarn arbetar också på sjukhus, är vagt inriktad åt samma håll (samma kroppsdel), och inspirerades därför idag att använda sin lunchpaus til 400-m intervaller.

Det blev ganska varma intervaller, eftersom jag råkat ta med mig mina fleece-fodrade tights, och underställströjan visade sig tillhöra min fru, dvs några storlekar för liten. Jag var inte ensam på banan och ville inte visa mig i varken tröjan-som-visade-magen eller ingen tröja alls, och behöll överdragsjackan på. Det var åtminstone en bättre lösning än när jag åkte på konferans och tog med min hustrus kritstrecksrandiga kostym, det kunde ingen överdragsjacka i världen mörka...

Jag var som sagt inte ensam på banan, en annan snorsportare stegade omkring vid 100-m starten. Jag har aldrig varit på en löparban förr (sant) och vet inte om det finns några särskilda outtalade sociala hierarkiregler. Hursomhelst glodde jag och den andre snorsportaren på varandra i smyg som om för att värdera vem som var (snorigast?) (snabbast?) bäst. Av kläderna att döma var den andre högre på löparhierarkin. Jag har förstått att klädeshierarkin är indelad i några tydliga trappsteg:
  1. Tights. Grundkrav
  2. Linne. 3-5 ggr coolare än T-shirt.
  3. Korta, slitsade löparshorts. Fult men rätt.
  4. Snabba skor
  5. spikskor (om du är på bana, annars är det bara konstigt)

Den Andre hade spikskor (och orangea solglasögon, vilket jag har lite svårt att kategorisera som helt rätt eller helt fel), så jag förstod att han var en Bättre (inte säkert snabbare, men Bättre!) löpare och höll mig på behörigt avstånd. Nåväl, till saken: jag sprang

3 x 4 x 400 m @ 1.30 (1.26 - 1.32)

och kände mig nöjd men varm. Den Andre hade ett lite mindre straight-forward träningsupplägg: promenera runt på 100-m startlinjen. Stå stilla lite. Jogga 25 m. Gå och hämta startblock. Köra 2 starter. Stå lite mer. Jogga lite i kurvan. Sitta lite. Köra en rusch på 100 m. Gå hem. Är det så man tränar kort- och medeldistans?? När jag kom tillbaka till sjukhuset hade jag inte 14 min kvar av min lunchtimme att äta på.

måndag 8 juni 2009

Snorsportarn slår rekord...

... och klämmer i med 60 tränade km under en och samma vecka! Den ödmjuka sidan av S är medveten om att detta kategoriserar honom som en ganska passiv "recreational runner" enligt wikipedia (som det definieras ganska långt ner i den för övrigt rätt kackiga artikeln om marathon running). Den icke-ödjuka sidan av S vill framhållla att han ligger top-3 i antal tränade km bland användarna av ett välbesökt internetforum för - just det - "recreational runners". I snitt är nog S ganska bra. Eller i alla fall ganska lite dålig. Det är väl samma sak?

fredag 5 juni 2009

om skönhet och harmoni

Under 2,5 mil i ganska långtråkigt tempo på morgonen får man ibland när man ser en sten eller en kotte eller en ekorre den där känslan av att allt sitter ihop i en stor och vacker helhet, som man själv är en liten, men ändå, en del av. Sen tar man en klunk ljummen saft, kommer ihåg att man har ont i magen och egentligen borde vara tillbaka på jobbet vid det här laget, och så är allt som vanligt igen.

c:a 23-25 km (tog inte med GPS'en)
c:a 2:00-2:15 (glömde trycka igång klockan)

torsdag 4 juni 2009

fast vänta lite

Blodomloppet är ju trots allt ett icke-kontrollmätt Kalle Anka-lopp för glada stavgångare (stavgängare?) som vill göra "en kul grej" med jobbgänget och pusta ut med picknick i gröngräset efter att ha avverkat 5 km i raskt promenadtempo. Tiden var faktiskt lite för bra för att vara på riktigt. Snorsportarn vet att han är lite pretto, eller egentligen oerhört jättemycket pretto, när han anser sig höjd över den sortens motionslopp. Ok, resultatet på blodomloppet var bra, men räknas inte "på riktigt" Nya målet för milen blir alltså ...
.... Samma som innan!

10 k < 40 minuter

Det är så vackert i all sin enkelhet.

onsdag 3 juni 2009

Bara lite till

38.33 stannade officiella klockan på. Plats 26 i loppet. Nya målet ska självklart vara <37.30, halvvägs mellan 35 och 40!

Men sen då?

Vad ska man ha för mål på milen nu då? Under 40 är ett bra mål (jämn och fin siffra, möjligt att fixa)
Under 30? (Jämn och fin siffra, omöjligt att fixa)
Under 35? (någorlunda jämn och fin, något tveksamt att det går)
Under 38:24?
Detta banala dilemma kommer snorsportarn att lägga mycket tankekraft på. Mycket.

Att maxa ett Kalle Anka-lopp

Snorsportarn har sprungit Blodomloppet, ett icke-kontrollmätt 10 k lopp, där fokus hos de flesta deltagarna ligger på picknicken efter "loppet". Sa jag att det finns en promenadklass? Nåväl, det går inte många lopp överhuvudtaget i min hemstad, och milar (kontrollmätta eller ej) är mer sällsynta än .... (valfri fyndig analogi). Således stod snorsportarn med sitt orange linne och frös bland mer adekvat klädda motionärer på starlinjen och försökte komma ihåg sin på förväg planerade strategi för loppet. Starten gick, snorsportarn glömde sin strategi, men sprang med i tokrusningen där deltagare i tveksam kondition rusade som om ... (valfritt hot/motivaton) var efter dem. Well, tjurrusningen självdog efter 1 k och snorsportarn började plocka placeringar. Resterande 9 k innehöll egentligen intet uppseendeväckande, jag sprang, det blev obekvämt, jag sprang vidare, det blev mer obekvämt, jag sprang ändå vidare, loppet tog slut, jag slutade springa. Tiden 38.30 på egna klockan är klart under det önskade milen-under-40-på-första-försöket (Jag vet, jag har nyss hånfullt kallat Blodomloppet för Kalle Anka-tävling, men under 40 är under 40). Inser när jag dokumenterat loppet att jag uppfyller alla kraven för internet-stereotypen "man i 30-års åldern som springer helt ok och skriver om det i en blogg" ... Oh, well.

tisdag 2 juni 2009

Snorsportarn fördriver arbetsdagen genom att tänka på hur snabbt han skall springa på nästa veckas terrrängintervallpass. "4 x 2 km @ 5 kp" tänker han belåtet för sig själv och ler i mjugg.
Snorsportarn och hans bror har anmält sig till Stockholm Marathon 2010. Varken snorsportarn eller hans bror har sprungit ett marathonlopp. Baserat på deras halvmarathonresultat och omräkningstabeller bör snorsportarn göra c:a 3.30 och brodern 4.00. Vem kommer att slå sitt beräknade resultat? Vems huvud är dummast? Och vems kropp kommer att lida mest en dag i slutet av maj 2010?

måndag 1 juni 2009

men läs fort för kanske tas bloggen bort eller döps om inom kort.
Här skriver jag om hur snorig man kan bli av att springa.