söndag 24 juni 2012

Tävling. Bra vecka.

Förra veckan anordnades i min stad en tävling i den för mig oprövade grenen 5 km stadslöpning. Eftersom tävlingar, i synnerhet korrekt kontrollmätta, inte bjuds så ofta, anmälde jag mig och joggade på tisdagkvällen 2 km hemifrån till startplatsen.
Väl där spanade jag in motståndet (95% glada amatörer med tveksam kondis. 4% fotbollskillar med oklar kondis. Enstaka triatleter med god kondis, skulle det visa sig). Strax innan start ställde jag mig längst fram på startlinjen för att slippa trängseln i början. Startern, en myndig karl på 1.95, klädd i Coach-uniform (Glansig jacka med texten "Uppland Friidrott", sportsolglasögon av estetiskt tveksam karaktär) röt åt oss att ta ett steg bakåt om vi sprang långsammare än 17 min. Alla tog ett steg bakåt, eller rättare sagt försökte, eftersom vi alla var rädda för honom och redan backat så långt vi kunde. Ingen klev framåt. (2 löpare mörkade, skulle det visa sig eftersom de gick i mål efter lite mer än 16 minuter. En var triatleten på min vänstra sida. Jag hade redan räknat ut att han var snabb, för inte klär man väl ut sig i triatlonkläder om man inte är snabb som vinden?)

Nåja, startskott (eller faktiskt start-tut), och iväg på första km, som gick på 3.37 vilket är för snabbt. Andra på 3.40isch, vilket kändes för snabbt men inte omöjligt. På tredje km lossnade ena skosnöret. Medan jag stannade och knöt det (under vad som kändes som en evighet eller i vart fall 10-15 sekunder) blev jag passerad av en liten klunga löpare. Eftersom skosnöresfadäsen kostat tid passade jag på att bli lite irriterad på de som sprang om (gammalt knep, tänker man "jag ska i vart fall inte få spö av den där" så blir det genast lite lättare att pressa sig).

Jag valde ut en löpare i bomullslinne och pannband som såg rätt fit ut ("jag kan väl för bövelen inte få stryk av någon som springer i BOMULLSLINNE! Det får bara inte ske!"). Fjärde km glömde jag klockan, men strax innan femte gick jag om bomullslinnet med ett självbelåtet leende (eller skulle har gjort om inte min astmatiska andhämtning förhindrade varje försök att le). Femte km började med en kort men brant utförslöpa på grus, följt av en ganska lång upförsbacke fram till en liten knix och så upploppsrakan. Här gick det inte så fort, både ben och armar värkte av mjölksyra, och löpsteget lämnade en del i övrigt att önska.

Gick i mål på 19.10, vilket var lite snöpligt efter som jag satt 19 som skamgräns. Om jag lär mig knyta skorna finns dock gott hopp om att kunna bryta denna skamgräns inom en nära framtid, vilket är en liten tröst.

För övrigt en bra träningsvecka med bla långpass på 32 km.

torsdag 7 juni 2012

STHLM marathon 2012. Att frysa.

När det är sju plusgrader, regnar och blåser styv kuling känns det ganska kallt när man tagit av överdragskläderna. Man fryser. Hakan darrar, och ganska snart börjar man hacka tänder. Känseln försvinner sakta ur händerna. Fötterna känns inte längre som om de tillhör ens egen kropp.

Vid sådana förhållanden får uppvärmningen en lite mer central funktion än den vanliga ceremoniella (när man gör onödiga stegringslopp och besynnerliga löpskolningsövningar). Man fryser. Man måste bli varm. Efter några km jogg i närområdet kändes det bättre. Känseln kom tillbaka till händerna. Fötterna kändes fortfarande inte som om de tillhörde mig, men kanske en nära släkting eller åtminstone en bekant eller granne.

Loppet behöver inte beskrivas närmre. Bitvis fruktansvärd motvind. Lågt men ganska jämnt tempo. Liten svacka kring 35k. Krafter kvar att öka lite efter 40k trots stumma ben (och faktiskt springa om flera som trätt in in zombiestadiet). Ingen vägg. Flåset orkade bra men inte benen.

Medan jag var i rörelse höll jag mig varm, men efteråt, på Östermalms IP, frös jag mer än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Händerna förlorade först känseln och sedan sin normala handfunktion. Fötterna (som fortfarande inte riktigt kändes som mina egna kroppsdelar) blev till den sortens tygtraseinklädda klumpar man träffar på hos uteliggare i Dickens-böcker. Det var komiskt och skrämmande på samma gång. Bredvid mig stod blåfrusna löpare i shorts och försökte dricka kaffe, men skakade så mycket att de spillde ut allting över nummerlappen. Jag försökte äta en varm korv, men lyckades inte greppa den, utan fick forma händerna till en skål och därifrån äta min korv, ungefär som en Golden Retriever som äter Frolic.

Efter lite mer lyteskomik lyckades jag byta om till torra kläder, dricka lite varmt kaffe och ta mig ner i tunnelbanans relativa värme. Skakningarnas våldsamhet avtog. De stelfrusna händerna blev till klor som blev till tassar som blev till mina vanliga händer. Någon timme senare, i ett badkar fullt av vatten nära kokpunkten, blev till slut mina fötter åter mina.

fredag 1 juni 2012

A History of Weakness

December: Under tre timmar

Januari: Under tre! Under tre!!

Februari: Under tre?

Mars: Kanske personbästa?

April: Personbästa är inte realistiskt. Men det är ju inte dåligt att kunna gå eller tom småjogga hela sträckan! Och det blir ju trevligt att åka till Stockholm, det brukar ju vara varmt och skönt i början på juni!

Maj: Vore grymt att placera sig topp-15 000! Kan gå!!

Första juni : Trovärdiga källor prognosticerar suboptimala förhållanden under Stockholm Marathon med 5-gradigt regn och kraftig vind.  Min enda ambition är att slippa springa. Planen blir att ta tåget till Stockholm. Sitta på McDonalds på Centralen hela dagen. Åka hem. Förklara frånvaron i resultatlistan med att chipet losssnat från skon, och skamlöst ljuga om en tid "lite över tre".