måndag 7 juni 2010

Stockholm Marathon 2010

Klockan lite i två stod jag i startfållan och blandade Stefan Holm-inspirerade tics (rätta till kepsen, gnugga ansiktet, dra i linnet osv) med improviserad stående uppvärmning (lite hopp på stället och mer tics). Jag hade tränat. Ganska mycket. Ganska långt. Ganska marathonspecifikt. Jag hade en race plan. Jag hade race flats. Jag skulle bita ihop när det gjorde ont. Jag var cool som en swimmingpool. Jag skulle göra marathondebut på 3:06. Jag visste precis vad som skulle hända.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.

Rookie mistakes kursiverade:

Start. Lite trängsel i början. Hamnade bakom 3:15-ballongen och gjorde lite sicksackmanövrar för att komma förbi. Första 3 km kändes lätt. Det gick fort. Jag var jag en del av ett flummigt kollektiv av tassande fötter, tävlingslinnen, skärpta sinnen och tomma medvetanden.
Första 5 k gick fortare än planerat, jag blev glad när jag såg tiden, och förstod inte alls att det egentligen var dåligt.
Efter första saftmuggen fick jag håll. Det gjorde ont Jag hade i och för sig tänkt att loppet skulle göra ont, men inte redan, och inte på det här sättet. Smärtan höll på en timme, jag märkte inte att jag passerade Västerbron. Jag fick ta i, men kunde ändå hålla planerat tempo, och förstod inte ens nu att det egentligen inte var bra alls utan tvärtom riktigt, riktigt dåligt.

Efter halva loppet kändes det bra, jag höll planen, det gick lätt. Jag ökade lite kring km 22-25.

Med lite mer än 15 k kvar började tempot sjunka och med en mil var kunde benen bara småjogga. Inte heller nu var det som jag tänkt mig. Bita ihop blev omöjligt. Öka blev otänkbart. Jag var en del av ett inte särskilt flummigt kollektiv av apati och havererade race plans. Huvudet slutade bry sig om 3:06. Benen ville bara stanna. Att få stanna var faktiskt det enda jag kunde tänkta på. När jag såg stadion försökte jag göra en sån där kraftansträngning som marathonlöpare gör på slutet för att gå under 3:15, men när jag förstod att man skulle springa runt halva stadion innan man fick komma in blev det inget av.

Joggade i mål på 3:16. En faktiskt ganska bra första marathontid.

söndag 6 juni 2010

Stockholm Marathon 2010 - Haikuversionen

Jag öppnade snabbt.
Kroknade vid Djurgården.
Ångestmil till Stadion.