Klockan lite i två stod jag i startfållan och blandade Stefan Holm-inspirerade tics (rätta till kepsen, gnugga ansiktet, dra i linnet osv) med improviserad stående uppvärmning (lite hopp på stället och mer tics). Jag hade tränat. Ganska mycket. Ganska långt. Ganska marathonspecifikt. Jag hade en race plan. Jag hade race flats. Jag skulle bita ihop när det gjorde ont. Jag var cool som en swimmingpool. Jag skulle göra marathondebut på 3:06. Jag visste precis vad som skulle hända.
Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.
Rookie mistakes kursiverade:
Start. Lite trängsel i början. Hamnade bakom 3:15-ballongen och gjorde lite sicksackmanövrar för att komma förbi. Första 3 km kändes lätt. Det gick fort. Jag var jag en del av ett flummigt kollektiv av tassande fötter, tävlingslinnen, skärpta sinnen och tomma medvetanden.
Första 5 k gick fortare än planerat, jag blev glad när jag såg tiden, och förstod inte alls att det egentligen var dåligt.
Efter första saftmuggen fick jag håll. Det gjorde ont Jag hade i och för sig tänkt att loppet skulle göra ont, men inte redan, och inte på det här sättet. Smärtan höll på en timme, jag märkte inte att jag passerade Västerbron. Jag fick ta i, men kunde ändå hålla planerat tempo, och förstod inte ens nu att det egentligen inte var bra alls utan tvärtom riktigt, riktigt dåligt.
Efter halva loppet kändes det bra, jag höll planen, det gick lätt. Jag ökade lite kring km 22-25.
Med lite mer än 15 k kvar började tempot sjunka och med en mil var kunde benen bara småjogga. Inte heller nu var det som jag tänkt mig. Bita ihop blev omöjligt. Öka blev otänkbart. Jag var en del av ett inte särskilt flummigt kollektiv av apati och havererade race plans. Huvudet slutade bry sig om 3:06. Benen ville bara stanna. Att få stanna var faktiskt det enda jag kunde tänkta på. När jag såg stadion försökte jag göra en sån där kraftansträngning som marathonlöpare gör på slutet för att gå under 3:15, men när jag förstod att man skulle springa runt halva stadion innan man fick komma in blev det inget av.
Joggade i mål på 3:16. En faktiskt ganska bra första marathontid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3:16 är en grym första maraton tid! Riktigt bra! Kul beskrivning av loppet. Ska bli spännande att se vad du får till nu när du vet hur du ska göra...
SvaraRaderacool som en swimmingpool
SvaraRaderacool som en barstol
cool som en vintersol ;-)
(jag kan resten av låten också!)
Som vanligt härlig läsning och trots havererad race plan alldeles utmärkt sprunget.
Det är märkligt att jag aldrig sett dig hemma i Uppsala!? Såvitt jag förstått bor vi ganska nära varandra...
RR: inte bara det, jag tror vi har gemensamma affiliationer till den sk "Qulan"...
SvaraRaderaOm du vill kan jag visa min mäthjulsuppmätta kilometer på banvallen, utan extra kostnad.
Första maran är en läroupplevelse, jag hade ett tungt lopp från Gärdet och in 2008 (3:41). 3:16 är ju strålande bra och race-rapporten hamnar på pallplats då du som vanligt är knivskarp i dina formuleringar :-)
SvaraRaderaBlev helt förvirrad när jag läste om Qulan och var tvungen att fråga min sambo. Det visade sig att hon hade pratat med din fru så sent som idag och kunde ge mig en bra förklaring om vem du är.
SvaraRaderaSå det är du!! Då är jag på det klara med det:-). Men jag är fortfarande osäker på om vi träffats...?
Att få sig en mäthjulsuppmätt kilometer till livs, gratis till råga på allt, är ett erbjudande man sällan får:)
Säger som de andra, 3:16 är grymt bra!
SvaraRaderaMaran börjar efter 30 km och att du ändå kom i mål på 3:16 är kanon!!
MVH
Hejsan! Nyligen bestämde jag mig för att publicera Sverigs samtliga bloggar relaterade till hälsa. Däribland ämnen såsom träning, viktminskning, recept (kost), sjukdomar, etc. Eftersom din blogg passar in där så skulle jag väldigt gärna se att du la till den. Iden är att likartade ska hitta inspiration att själv fortsätta blogga och utvecklas. Givetvis är det helt gratis.
SvaraRaderahttp://www.halsoartiklar.se/bloggar/