December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.
Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!
söndag 22 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
