December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.
Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hi, I came across your site and wasn’t able to get an email address to contact you. Would you please consider adding a link to my website on your page. Please email me back.
SvaraRaderaThanks!
Mandie Hayes
mandie.hayes10@gmail.com