torsdag 18 juni 2009

sista gången jag sprang på morgonen - eller - är huvet dumt får kroppen lida

Jag anser mig (på ett oskrytigt, ödmjukt vis) vara en ganska hyfsad löpare. Lite över medel. När jag springer långsamma pass är det svårt att hålla igen så de blir tillräckligt långsamma, så bra är jag. Typ som när Bamse bara råkar mosa något (en fotboll eller ett lok) för att han är världens starkaste. Denna snabbhet gäller nu inte innan klockan nio på morgonen. Alla gånger jag försökt springa morgonpass har det slutat med haveri. Egentligen borde jag slutat morgonjogga redan i vintras, då det tog åtta timmars självömkande hutter under dubbla filtar innan jag återfick normal kroppstemperatur. Nu råkar jag tyvärr vara inte bara en hyfsat löpare, utan även en lättpåverkad löpare. Nästa alla träningsprogram rekommenderar några sköna "morgonjoggar" i avspänt strax-över-mara-tempo, och de som gör träningsprogram måste väl veta vad de sysslar med, va? Ok, hur gick det idag?

dryga 17 km på dryga 1.36. Tempo knappa 5.30

  • 2 km: tröga ben, "varför gör jag så här mot mig själv, varför lär jag mig aldrig?".
  • 2 km: antydan till pigga ben, "NU lossnar det snart!".
  • resten: tilltagande ultratröga ben, ont i magen, svår omotivation i huvet. "menvafan, varför lär jag mig aldrig?"

Enda anledningen att jag zombiejoggade och inte gick sista biten är att åsynen av en man med tights, underställströja, funktionsryggsäck och löparkeps som PROMENERAR är löjligare än en apa i frack (ja, eller något i den stilen), och inget jag vill bjuda till-jobbet-cyklisterna på. Snorsportaren är inte bara en duktig och lättpåverkad, utan även en fåfäng löpare. Nu ska jag aldrig mer springa på morgonen.

2 kommentarer:

  1. Jag ska försöka stoppa dig om du försöker igen.

    SvaraRadera
  2. Haha underbart! Själv älskar jag att springa på morgonen! (Nu var det dock ett tag sedan pga av omständigheterna)Jag får en sån kick av morgonjoggen och så lever jag på den resten av dagen :).

    SvaraRadera