Förtydligande

Fast det där med meningslöst är inte något dåligt, tvärtom. Den stora meningslösheten i att målmedvetet investera stora mängder tid för att kunna springa så fort man kan tillbaka till samma plats man startade ifrån; just den stora meningslösheten är också är löpningens stora skönhet.

Pointless

Ibland kan det ta ganska lång tid att komma igång riktigt med försäsongsträningen; det är vinter och glåmigt. Att gå utanför dörren kräver samma rituella korsning mellan hejaramsa och tics som höjdhoppare brukar syssla med. Flera gånger kommer man på sig själv med med att bygga ett ide av kuddar och filtar i övervintringssyfte. Tre-fyra förkylningar och några andra mer eller mindre motiverade svepskäl försenar den riktiga uppstarten.

Men så till sist får man några bra veckor, kommer upp i hygglig volym, tänker att "nu, äntligen"...

... tills man inser att klockan redan är september.


Med fyra-fem bra veckor i benen saknas förutsättningar för ett godkänt maratonlopp. Därför skruvar jag ned den planerade tiden över maratondistansen i Berlin från "godkänd" till "meningslös".
Förklaring: Under 3 är godkänt, kanske tom berömligt. Tider över 4 timmar är också berömliga (eftersom det då rör sig om någon som inte tränat särskilt mycket, och kan gotta sig åt att ha "orkat runt".  Just "orka runt" är det som imponerar mest på icke-löpare, som ställer sig frågande inför den egentliga skillnaden mellan 2.30 och 3.45.)

Springer man kring 3.15 har man däremot valt att slösa bort en stor del av sitt liv på ofta ganska tråkig och jobbig träning,  och hade man bara tränat lite mer uppstyrt så hade man presterat godkänt resultat. Men det gör man inte. Omdömet kan bara bli ...

Meningslöst


Men nästa stockholm-mara; då bövlar!

Inget fokus!

Förra veckan: bortslösad. Inget fokus. Stor trötthet. Värk i kroppen. Cykla till jobbet: blodsmak. Tröga tankar. Korthuggna formuleringar. Sjukdom? Oklart. Ingen träning.

Nu: Åter fokus. Trötthet marginellt bättre. Kroppsvärk mildare. Tvåordsmeningar kvarstår. Träning möjligt!

Fokus!

Under 3 h i Berlin är kanske lite oseriöst men för bövelen inte omöjligt, med lite fokus! Fokus på träningen, inga mer förslappande feel-good-junk-miles! Inga mer halvsnabbdistanser som sabbar tusingarna nästa dag. Fokus! Det får vara slut med oplanerad träning som med min mormors visdomsord blir "som det kan och inte som det ska".

Från och med nu är det fokus på planering, variation och progression som gäller. Och lite mer fokuserad kvalitetsträning.  Började igår med ett på förhand planerat fokuspass: uppjogg, 5 km i 4.15-tempo, 3 km i 4:00, nerjogg. Bra fokus hela passet, 15 km totalt. Resten av veckan blir 10 km distans fredag, några mil cykel innan jobbet lördag morgon, långpass söndag.

Fokuserar förresten ganska hårt på återhämtning och kost också, vad kan väl vara mer fokuserat än att äta glass i ryggläge i soffan?

STHLM maraton 2011

eller

You Get What You Pay For

eller

Aldrig mer

Löpartävlingar i allmänhet, och maratonlopp i synnerhet, har ett ganska starkt kapitalistiskt drag 

och då tänker jag inte på de eventuella ekonomiska vinster det kan finnas i att övertyga folk-i-allmänhet om att de vill (eller i alla fall borde) springa ett maratonlopp, betala ganska mycket pengar för kalaset men inte nödvändigtvis träna så hårt.

Exempel på sk "dålig träning".

Nej, det jag menar är mer i symbolisk mening: Man får vad man betalar för. En investering på 10 träningsmil i veckan ger en bättre utdelning än 2-milaveckor.  Om man tränar dåligt blir resultatet, just det: dåligt. Jag fick ganska gott om tid att reflektera över detta medan jag joggade/lufsade/zombie-hasade runt Stockholm i lördags. 

Egentligen finns inte mycket att säga om själva loppet. Eftersom förberedelserna varit undermåliga fanns ingen anledning att göra en race-plan. Eftersom det inte fanns någon raceplan var det onödigt att klocka km-tider. Eftersom inga km-tider klockades behövde huvudet inte utföra komplicerad matematik ("Du har sprungit 3 km på 13.49. Hur snabbt har du sprungit per kilometer i medeltal?" Hmm. 60 sekunder per minut, ettan i minne, eller hur var det nu....) Eftersom huvudet inte utförde komplicerad matematik fanns inget som kunde avleda uppmärksamheten och hindra två tankar från att mötas, två tankar som aldrig borde mötts: 

• Tanke 1: kroppen består av smärta som kommer att fortsätta växa tills benen slutar springa. 
• Tanke 2: Det är långt kvar och kommer därför att dröja länge tills kroppen får stanna.

I mötet mellan dessa tankar (med c:a 14 km kvar) uppstod en generell olustkänsla som snart övergick i en lätt generaliserad ångest. Funderade på att bryta, men hur löjligt är det inte när en blåbärsmotionär bryter utan andra skäl än att det är lite jobbigt? En elitkenyan som bryter loppet får en värmefilt och staxi tillbaka till Stadion. (tror jag). En blåbärsmotionär som bryter utan uppenbara skador kan väl ta sig tillbaka till stadion själv (tror jag) vilket i praktiken gör plågan ännu längre än om man bara biter ihop och joggar i mål.

Således bet jag ihop,  joggade jag i mål med stela ben, dålig hållning, och ett andningsmönster som för tankarna till en viss respiratorbunden maskerad superskurk i Star Wars; slagen med bred maginal av alla deltagare i arbetsför ålder.  Tiden 3.19; inte lysande, men helt ok med hänsyn till förberedelserna. Faktiskt ganska bra upplägg på loppet, tappade lite men inte fruktansvärt mycket i slutet.

Nu med några dagars distans till eländet har några insikter infunnit sig:

1. Maraton är en horribel distans. Även med goda förberedelser kommer ganska stor del av loppet att bestå av obehag i varierande form.
2. Med god träning kan man minimera ovanstående obehag.
3. Jag vill aldrig, aldrig mer springa ett maratonlopp med undermåliga förberedelser.

Nu är det så att jag ännu inte kan pensioner mig från maratondistansen, utan kommer att spinga minst ett lopp till. Eftersom jag inte har den mentala styrkan att genomlida ytterligare ett utdraget publikt ångestanfall finns bara en sak att göra: investera.
Har hört att det är köpläge på maratonaktier redan nu, en insats på 5 km i Recovery AB kan ge bra utdelning på några månaders sikt. Kom ihåg var ni hörde det först!

På Begäran eller Det Börjar Likna Något

Man har fäst min uppmärksamhet på att min nätverksbaserade datordagbok ( sk "weblog" eller "blog") uppdateras alltför sparsamt och med ojämna intervall. Detta har orsakat rastlöshet och ett visst mått av oro hos mina supporters i de datoriserade stugorna. Har han slutat springa för att uteslutande hänge sig åt prinskorvsätning?

Faktum är att blogens vanskötsel naturligvis beror på att den nuvarande träningsmängden, såväl som passens hastighet inte är något att skriva hem om ( Eller "uppdatera blogen med" för alla Er ungdomar därute).

Efter att ha kontemplerat problemet framstod tvenne möjliga lösningar:

• å det första: genomför ett träningspass med lite mer schwung än den blott alltför slentrianmäsiga 55-minutersmilen. Offentliggör passets detaljer på jogg.se som bevis på att det ägt rum.
• å det andra: Ljug ihop ett fiktivt träningspass. Offentliggör passets detaljer enligt ovan, hoppas på att den godtrogna läsarskaran låter sig hänföras.

Ett av ofvanstående genomfördes häromkvällen. På undermåligt underlag. Med progressivt tempo. Gissa vilket?

Allvarligt: om man utan att förta sig joggar 2 mil i 4:15-tempo helt ensam en kall söndagskväll i början av mars på underlag som är bättre ägnat åt isdans, nog har man en reko chans att hålla MP 4:25 och springa in på 3:07 med ett leende på läpparna?
Va?

note to self.

De som springer maratonlopp har ofta ett uttalat mål med spektaklet; typ "ta sig runt", "ta sig runt utan att gå", "under fem/fyra/tre/två timmar" osv. Ett mål de flesta har, men inte vill skylta med, är användning i skrytsammanhang. Man vill kunna svara på frågor, eller inleda konversationer, med "när jag sprang Stockholm Marathon, bla bla" så ofta som tillfälle gives, inte alltid i helt relevanta sammanhang.

Ok, häng med nu.

Skrytmålet kommer bäst till sin rätt när det går att kombinera med ett resultat som är bättre än vad mannen-på-gatan skulle göra om han kidnappades från morgonkaffet en lördag i juni, kördes med förbundna ögon till STHLM och dumpades utanför Stadion iförd löparskor och linne. Ännu hellre ska resultatet kunna höja ena ögonbrynet på initierade marathonveteraner, och gärna utgöras av jämna och fina siffror.
Därför vill många motionärer (inkl jag själv) springa ett marathonlopp under tre timmar.

Nu till poängen: och en liten varning till andra lata där ute.

Om man tagit ut ett litet förskott på skrytet, och sagt att man ska springa marathon under tre timmar, är det ganska viktigt att man tränar som attan.
(tänk Rocky som går upp klockan 3, dricker råa ägg av något oklar anledning, och joggar en mil i 2 plusgrader och duggregn).
Annars är risken att det inte blir om man planerat.
(tänk Rocky som vilar och äter prinskorv hela december, går upp i ringen mot Dolph Lundgren,  får spö med KO i första ronden.)