Fyraåfemton

Till helgen är det oslo marathon. Sedan köldmaran i Stockholm har tre acceptabla träningsmånader förflutit. Inte av den fantastiska sorten man skriver romaner om, kanske blogginlägg eller enstaka tweets; men ändå fina månader värda att älska eller åtminstone gilla ganska mycket.

Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:

Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton