Oslo Maraton 2012

Världen väntar på ett inlägg om Oslo marathon (världen är i det här fallet lika med Staffan) och det är mycket riktigt dags; nu när jag ligger på rygg i soffan med bekväm närhet till kakorna på soffbordet och lika bekväm distans till motvinden i Oslo är det dags att formulera och kondensera loppet till ett beskt destillat av spruckna drömmar.

Så här gick det.

Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.

Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.

Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.

Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.

Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.

Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.