A New Hope

Idag (eller egentligen igår, eftersom klockan är över midnatt) är det på dagen 35 år sedan den första filmen i Star Wars-serien hade premiär. Den här filmen betyder mycket för mig, och då menar jag inte bara att vi är jämnåriga eller att jag under en kort period i gymnasiet kunde i princip alla repliker utantill.

Betydelsen är djupare än så eftersom filmens tema på ett djupare abstrakt plan är så nära kopplat till mitt liv.

Låt mig förklara. (förtydligande av symboliken inom parentes)

Det är helt uppenbart att filmens huvudperson är en symbol för en man (i yngre medelåldern) som har stora ambitioner med sitt liv (marathon sub 3h) men inte har en tydlig plan eller riktning (obefintlig försäsongsträning pga förkylning, lättja och motivationsproblem)

Efter lite om och men förstår han att han är ödesbestämd att vara Jedi-krigare (marathonlöpare) och efter att ha övat lite med sitt lasersvärd (sina racingflats) samt några allmänna dramaturgiska förvecklingar, är han redo att ta sig an Dödsstjärnan.

Här blir det lite otydligt, vilket lopp är egentligen min Dödsstjärna, vilka skor motsvaras av en X-wing fighter, och borde jag skaffa en kortvuxen coach som jag bär på ryggen under distanspassen?

Sammanfattning: Om en knapp vecka är det Stockholm marathon. Jag är dåligt tränad och inte redo för personbästa. Jag tänker ändå öppna i personbästa-tempo och hoppas på erfarenhet, koncentration och några futtiga veckor med bra träning. Någon gång i livet ska jag stapla 42 km i 4:15-tempo på varann, och stå bakom mållinjen och titta på medan klockan slår över från 2:59 till 3:00.

Någon gång.

Men inte nu.

Hur går träningen?

Typ såhär. Men om bara förkylningarna slutar är det är nog inte för sent att komma i form till STHLM Marathon. 2013, alltså.

Fotochock!

Glesbygdslöpning i Hälsingland, mon amour.

Good to be back!

December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.

Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!

Marathon och masochism börjar på samma bokstav

Betalade i kväll en större summa pengar till organisatörerna av Stockholm marathon för det tveksamma nöjet att få lov att springa Stockholm runt med nummerlapp på magen, tårar i ögonen och spyan i halsen. Sprang 21 km ikväll. 16 av dem i 4:20-tempo. Inte helt bekvämt, men åtminstone med lite marginal till tårarna.

Granebergsvarvet 2011

Ibland är man förkyld två veckor i sträck och springer inte en meter. Så en dag har halsontet reducerats från plåga till irritation, och feberkänslan i kroppen är inte längre som spanska sjukan, utan bara som en lättare släng av svininfluensa.

Om detta sammanfaller med vackert väder, vad är då mer naturligt än att spontananmäla sig till en tävling?

Sagt och gjort: gräva fram turlinnet ur garderoben, hitta på en godtagbar förklaringsmodell varför hustrun själv måste åka på skogsmulle med barnen (igen!), och iväg mot Granebergsvarvet 13 km, en högst lokal historia med få deltagare och färre åskådare.

När jag klev in i lokalen för efteranmälan var det ganska tomt, bara Janne Holmén och Anna Rahm stod där och såg smala och fokuserade ut. "Fan" tänkte jag, "jag kommer sist", men mumlade min i förväg uttänkta ursäkt (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax) några gånger, och vågade mig fram till sekretariatet för anmälan och nummerlapp.

Joggade lite planlöst, körde några stegringar (för det såg jag att Janne och Anna gjorde) och ställde mig på startlinjen.  Tog rygg på Anna c:a 100 m, men fick släppa pga dålig kondis. Första 2 km uner 4:00-tempo. Kändes lugnt och avslappnat. Kunde småprata lite med en kille i STHLM-maraton-tröja och kommenterade tempot och banan (som går nerför första halvan och uppför resten) "Under 4:00 kan du glömma" upplyste STHLM-tröjan på bred svårplacerad dialekt. 

Första 5 gick lätt (nerför) i uppförsbacken sa kroppen nej tack till 4:00. Eftersom planen var "jagärlitesjuk. jagkörintepåmax", sänkte jag till lätt obehags-tempo och körde vidare. Blev omkutad av några som disponerat loppet bättre, sprang om några enstaka. Sista km blev jag upphunnen av ett klubblinne, men kunde svara och vann den duellen med några tiotals m.

5 plats i herrarnas öppna klass. Under 4:00 kunde jag som bekant glömma, men tiden 54 min ger 4:10 i snitt. Helt ok (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax).

Elakartad träningsvärk hela följande vecka.

En plan

Ok, inte i klass med James-Bonds-samlade-dödsfiender-gör en-plan-för-att-förinta-planeten, men lite bättre än vi-kör-väl-på-så-får-vi-se-hur-det-blir.

Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).

Men nu djefvlarr ska det bli springa av.