Berlin, mein liebling

Det började inte bra. Stockholmståget gjorde oväntat en DNS på Uppsala station, och när jag 45 minuter försenad äntligen var på väg tänkte jag mörka tankar om SJ, och hur nattåget till Berlin skulle lämna Malmö med en tom plats. Min plats! Nu har ju SJ en ganska gedigen vana av att hantera fuck-ups, vilket de gjorde förtjänstfullt. Klockan 21.30 klev jag på tåget mot kontinenten. Tävlingsnerverna var på helspänn (vilket egentligen är ganska orimligt för en tävling jag inte har någon chans att vinna), jag var stingslig och blev lika provocerad av de förväntansfulla funktionströjorna som sörplade sportsaft, som jag blev av kidsen i kupén bredvid som tonårsgarvade med bruten röst fram till halv två.

snabbspolning.

Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning  Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.


Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi.  Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.

Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.

Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.