måndag 18 mars 2013

Projektet fortskrider

Ett projekt är en serie händelser med givna start- och slutpunkter. Vid projektets start planerar man ungefär hur det ska gå till och hur lång tid det ska ta. Vissa projekt följer snällt planen, medan andra någonstans under vägen byter skepnad. Från att ha varit en åsna som snällt låtit sig ledas har Projektet fått en egen, inte nödvändigtvis välvillig avsikt. Plötsligt är Projektet omöjligt att avsluta, insisterar på att stavas med stort P, och det är Projektet som bestämmer över dig, inte tvärtom. Och framför allt; om du vetat att det skulle bli såhär hade Projektet aldrig blivit av.

Fenomenet är välkänt. Ett exempel är den lille figuren med stora fötter i Sagan om ringen. Om han vetat vad Ringprojektet skulle föra med sig när hans trollkarlspolare först kom med idén, hade han sannolikt skickat iväg Gandalf med en halvhjärtad ursäkt, och fortsatt röka pipa.

Mitt Projekt heter Tretimmarsprojektet. Jag kan inte få ro i själen innan jag sprungit ett marathonlopp snabbare än tre timmar. Jag är väl medveten om projektets onödighet, och hur fantasilöst det är att vara 36-åring med ett marathonprojekt. Men det är Projektet som bestämmer över mig, inte tvärtom, och innan målet är nått kan förtrollningen inte brytas och projektet fortskrider.

Nästa chans att bryta förtrollningen äger rum i Paris om några veckor. Jag är i hyfsad form, kanske till och med så bra att projektet kan avslutas. Så långt allt gott och väl. Det som oroar mig är två saker:
1) Om tretimmarsprojektet misslyckas kommer det skratta mig i ansiktet och tvinga mig till tremilspass hela sommaren.
2) Det som oroar mig mest är vad som händer om Tretimmarsprojektet faktiskt lyckas. Kommer det snällt att tacka för den här tiden och låta sig avvecklas i stillhet? Eller kommer projektet att komma tillbaka i annan och värre skepnad, som ett japanskt skräckfilmsbarn? Kommer Tretimmarsprojektet att bli att tvååfemtiprojekt?

Kommer jag någonsin att bli fri?

3 kommentarer:

  1. Jag har inget 2:50-projekt och faktum är att jag känner mig alltmer befriad från press att slå några nya PB'n. Jag kommer springa marathon igen och då vilja ta mig under tre timmar igen men jag vet vad som krävs för att ta mig ytterligare nedåt och jag är inte beredd att investera det!

    Tider och nya PB'n har hittills varit en stor motivation för mig i min löpträning. Det kommer en tid, kanske redan här för min del, när jag inte längre kan matcha mina tider och då gäller det att hitta andra motivatorer. Eller så löser det sig av sig självt.

    SvaraRadera
  2. Jag inbillar mig att jag också kan bli fri från PB-press OM jag bara fixar några banala drömgränser: dvs 42,2<3, 21,1 i 4:00-tempo. Om jag inte minns fel har en av oss redan gjort det, och kan ägna sig åt feelgoodlöpning för resten av karriären... ;)

    Förmodligen har du helt rätt: det löser sig av sig själv!

    Fridens / U

    SvaraRadera
  3. Haha, kvar för min del skulle då vara Silvermedalj på LL30. I analogi med att kunna kuta 21,1 <4:00'/km blir 10km < 3:45'/km också lite av en drömgräns, dvs 37:30, till sub37 känns det ganska långt. Hmm, feelgodlöpning alltså, låter ganska nice...men lite tråkigt.

    SvaraRadera