"Excuses are like assholes, everybody's got one" [Dirty Harry]

När man inte springer kanske man
eller


Men när jag inte springer finns det alltid, ALLTID någon som


Dilemma.

requiem över ett mellanår

Tränings- och tävlingsåret 2010 är egentligen inte slut men här kan ändå redan summeras (i både perfekt och futurum): 2010 var, och blir, ett mellanår. Utvecklingskurvan planade av som en slokande spaghetti. Ursäkterna saknades inte: Göteborgsvarvet var för varmt. Visby halvmarathon för blåsigt. Stockholm marathon gick för snabbt i början (och för långsamt i slutet). Inget av loppen blev något riktigt bottennapp, men heller inget att skryta med. Sanningen är helt enkelt att alla tider hittills under säsongen varit precis så bra som förväntat givet träningsmängden.
No more, no less.

(eftersom spådomar över resten av 2010 utlovats: Lidingö på 2:18. Någon mil eller halvmara på 38 resp 1.27 blankt.)

Men 2011, då djefvlar.

Stockholm Marathon 2010

Klockan lite i två stod jag i startfållan och blandade Stefan Holm-inspirerade tics (rätta till kepsen, gnugga ansiktet, dra i linnet osv) med improviserad stående uppvärmning (lite hopp på stället och mer tics). Jag hade tränat. Ganska mycket. Ganska långt. Ganska marathonspecifikt. Jag hade en race plan. Jag hade race flats. Jag skulle bita ihop när det gjorde ont. Jag var cool som en swimmingpool. Jag skulle göra marathondebut på 3:06. Jag visste precis vad som skulle hända.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.

Rookie mistakes kursiverade:

Start. Lite trängsel i början. Hamnade bakom 3:15-ballongen och gjorde lite sicksackmanövrar för att komma förbi. Första 3 km kändes lätt. Det gick fort. Jag var jag en del av ett flummigt kollektiv av tassande fötter, tävlingslinnen, skärpta sinnen och tomma medvetanden.
Första 5 k gick fortare än planerat, jag blev glad när jag såg tiden, och förstod inte alls att det egentligen var dåligt.
Efter första saftmuggen fick jag håll. Det gjorde ont Jag hade i och för sig tänkt att loppet skulle göra ont, men inte redan, och inte på det här sättet. Smärtan höll på en timme, jag märkte inte att jag passerade Västerbron. Jag fick ta i, men kunde ändå hålla planerat tempo, och förstod inte ens nu att det egentligen inte var bra alls utan tvärtom riktigt, riktigt dåligt.

Efter halva loppet kändes det bra, jag höll planen, det gick lätt. Jag ökade lite kring km 22-25.

Med lite mer än 15 k kvar började tempot sjunka och med en mil var kunde benen bara småjogga. Inte heller nu var det som jag tänkt mig. Bita ihop blev omöjligt. Öka blev otänkbart. Jag var en del av ett inte särskilt flummigt kollektiv av apati och havererade race plans. Huvudet slutade bry sig om 3:06. Benen ville bara stanna. Att få stanna var faktiskt det enda jag kunde tänkta på. När jag såg stadion försökte jag göra en sån där kraftansträngning som marathonlöpare gör på slutet för att gå under 3:15, men när jag förstod att man skulle springa runt halva stadion innan man fick komma in blev det inget av.

Joggade i mål på 3:16. En faktiskt ganska bra första marathontid.

Stockholm Marathon 2010 - Haikuversionen

Jag öppnade snabbt.
Kroknade vid Djurgården.
Ångestmil till Stadion.

Göteborgsvarvet 2010

1.28.
Plats 410.
Varken dåligt eller bra, och flera omständigheter gör att det inte kunnat sluta annorlunda.

Egentligen var loppet redan klart när jag ställde mig i startfållan i solgasset, för sent för att få en plats långt fram, men med gott om tid att svettas i sollgasset innan startskottet.
Kroppen var trött. Det fanns inget utrymme att värma upp nära starten, och ingen vilja att jogga några km bort bara för att kunna göra stegringslopp. Ingen i min del av fållan, sannolikt inte jag heller, gav sken av att ha vilja eller förmåga att öppna med några km på 4 blankt.
Luften rörde sig inte. Det var varmt.
Startskott för eliten. Vänta 3 min. Iväg.

Själva loppet är egentligen helt händelselöst.
Svår trängsel och slalomlöpning km 1. Klockan visar 4:25.
Svår trängsel och slalomlöpning km 2 Klockan ånyo 4:25.
Trängseln glesnar något och jag försöker lägga ansträngningsnivån på 4:00. Varje km visar klockan 4:05-4:10.
Det är varmt. Efter 8 km börjar jag glömma bort att ta km-tider och kring 10-15 börjar värmen kännas kall. Jag fryser lite. Bestämmer mig för att dra ner på tempot, eller snarare att inte öka. Egentligen är det inget val. Benen kan tvingas att springa lite fortare, men viljan kan inte tvingas att tvinga benen. Jag varken orkar eller vill bli tröttare.
I mål. Mer nöjd än missnöjd, det hade helt enkelt inte kunnat sluta annorlunda.

Bakom mig på spårvagnen till hotellet hör jag hur en löpare kräks i sin gula plastpåse med rabattkuponger till Nordstan och reklam för Glenn Strömbergs pastafabrik.

en recovery-cigarr på det här, så...

ooptimalt

Om 5 dagar är det spektakeltävling i den goda staden Göteborg. Förberedelserna har inte varit perfekta.
Först besvikelse över beskedet att jag inte duger till att starta i 1A, utan får stå och trängas med kreti och pleti i 1B (Skoda istället för Maserati. Dressman istf Hackett. Delad 3:e-klass hytt utan fönster tillsammans med 4 berusade estländska lastbilschaufförer och det finns bara 4 kojer istf... etc.)

Därefter kedjeviros senaste 2 veckorna som medfört viss ändring av träningen. (I princip ingen träning alls istället för en smidig övergång från mycket marafart till 2 veckor av tröskel och syra.)

Vad göra? I vanliga fall är pre-race veckan kortare men snabbare, vilket brukar funka bra. Nu räcker det inte med "bra"; det behövs "jättebra", "osannolikt" eller "mirakulöst". Denna särskilda pre-race vecka blir det därför vanliga planen fast extrapolerad - obefintlig volym men fort som ögat.

Smart? - Teksamt.
Genomtänkt? - Njae.
Effektivt? - I bästa fall oklart.
På lördag kommer facit.