På Begäran eller Det Börjar Likna Något

Man har fäst min uppmärksamhet på att min nätverksbaserade datordagbok ( sk "weblog" eller "blog") uppdateras alltför sparsamt och med ojämna intervall. Detta har orsakat rastlöshet och ett visst mått av oro hos mina supporters i de datoriserade stugorna. Har han slutat springa för att uteslutande hänge sig åt prinskorvsätning?

Faktum är att blogens vanskötsel naturligvis beror på att den nuvarande träningsmängden, såväl som passens hastighet inte är något att skriva hem om ( Eller "uppdatera blogen med" för alla Er ungdomar därute).

Efter att ha kontemplerat problemet framstod tvenne möjliga lösningar:

• å det första: genomför ett träningspass med lite mer schwung än den blott alltför slentrianmäsiga 55-minutersmilen. Offentliggör passets detaljer på jogg.se som bevis på att det ägt rum.
• å det andra: Ljug ihop ett fiktivt träningspass. Offentliggör passets detaljer enligt ovan, hoppas på att den godtrogna läsarskaran låter sig hänföras.

Ett av ofvanstående genomfördes häromkvällen. På undermåligt underlag. Med progressivt tempo. Gissa vilket?

Allvarligt: om man utan att förta sig joggar 2 mil i 4:15-tempo helt ensam en kall söndagskväll i början av mars på underlag som är bättre ägnat åt isdans, nog har man en reko chans att hålla MP 4:25 och springa in på 3:07 med ett leende på läpparna?
Va?

note to self.

De som springer maratonlopp har ofta ett uttalat mål med spektaklet; typ "ta sig runt", "ta sig runt utan att gå", "under fem/fyra/tre/två timmar" osv. Ett mål de flesta har, men inte vill skylta med, är användning i skrytsammanhang. Man vill kunna svara på frågor, eller inleda konversationer, med "när jag sprang Stockholm Marathon, bla bla" så ofta som tillfälle gives, inte alltid i helt relevanta sammanhang.

Ok, häng med nu.

Skrytmålet kommer bäst till sin rätt när det går att kombinera med ett resultat som är bättre än vad mannen-på-gatan skulle göra om han kidnappades från morgonkaffet en lördag i juni, kördes med förbundna ögon till STHLM och dumpades utanför Stadion iförd löparskor och linne. Ännu hellre ska resultatet kunna höja ena ögonbrynet på initierade marathonveteraner, och gärna utgöras av jämna och fina siffror.
Därför vill många motionärer (inkl jag själv) springa ett marathonlopp under tre timmar.

Nu till poängen: och en liten varning till andra lata där ute.

Om man tagit ut ett litet förskott på skrytet, och sagt att man ska springa marathon under tre timmar, är det ganska viktigt att man tränar som attan.
(tänk Rocky som går upp klockan 3, dricker råa ägg av något oklar anledning, och joggar en mil i 2 plusgrader och duggregn).
Annars är risken att det inte blir om man planerat.
(tänk Rocky som vilar och äter prinskorv hela december, går upp i ringen mot Dolph Lundgren,  får spö med KO i första ronden.)

First we take Stockholm, then we take Berlin!

Man måste ha en plan, har jag hört.
Min plan för 2011 är att prestera godkänt maratonresultat i Stockholm och berömligt i Berlin.
Godkänt betyder 3:15 - 3:00.
Berömligt betyder under 3:00.
Frågor på det?
Nähäpp.

säsongsvila /summering 2010

Ibland sammanfaller för tidiga morgnar på jobbet med förkylning och allmän höstletargi så man inte tränar på 5 dagar - vilket ger extra dåliga förutssättningar för säsongens sista planerade tävlingar.

Misströsta? No way, José!

Man gör helt enkelt DNS i Hässelby och Bålsta, skjuter upp träningen några dagar till och kallar hela kalaset för "säsongsvila".

Således kan (den redan till mellansäsong utnämnda) säsongen 2010 sumeras kort och oinspirerat:

• STHLM-marathon: Icke-godkänt. Simple as that.
• Halvmarathon (GBG, Visby): Godkänt. No more, no less.
• Lidingö: Väl godkänt (om än ej med högsta betyg)
• 10 k: DNS. (Är en inställd tävling också en tävling?)

Kvarstående (mörka, regntunga och allmänt dysforiska) del av 2010 skall jag, skorna, plastcykeln och trainern ägna åt monoton träning i avsaknad av dagsljus. Bättre än så blir det inte!

Masterplanen för 2011 blir

träna!
spring STHLM-maran under skamgränsen
Gör bländande resultat på Lidingö (eller kanske i Berlin??)

Lidingöloppet 2010

Årligen arrangeras ett terränglopp på Lidingö. Alla som fullföljer får en brun medalj. De som springer snabbare än 2.15 får en lite mer silverfärgad medalj. Män i dryga 30-års åldern, som i övrigt ger ett balanserat intryck; ägnar orimligt stor del av sin vakna tid att fantisera om denna medalj, planera hur loppet skall utföras, och debattera olika upplägg i diskussionsforum på internet. Något mindre tid ägnas åt träning- Jag är en av dessa män.

Pre-race veckan: Bra träning: hög intensitet. Låg volym. Kort genrep på terrängspår kvällen innan.

Tävlingsdagen: Traditionen bjuder att minst en timme innan start ägnas åt nervösa ritualer av smått psykotisk valör. (exempel: välja noggrant mellan 20 olika sätt att nåla fast nummerlappen, fast alla sätt fungerar lika bra.) Om man hittar dåligt i Stockholm kan den timmen försvinna i ett nervöst kryssande genom stadsdelar man kan namnet på (Kungsholmen, Östermalm, osv) men egentligen inte vet så mycket mer om. 12 min innan start kom jag fram till startfållan. Begravningsstämning i startgrupp 1 C. "Lycka till" sa jag till löparen till höger. "Mnö" svarade han.

Startskott: Trångt i början. Fortsatt trångt hela första milen. Höll igen uppför. Försökte tokrusa nerför (sparar energi och går fort) men kunde inte pga trängseln. Som tur var har de flesta ganska dåligt begrepp om sin egen förmåga och springer för fort i början, dvs lagom fart för det magiska 2.15...

Första milen gick på dryga 45. Lite långsamt för silvertid. Nu glesnade fältet. Jag ökade farten. Slutade kolla km-tider på klockan. Tog rygg på en solviking som såg lagom snabb ut. Högt tempo, men inte omöjligt. Ökade lite för att hänga med.

Såg fel på 13-km skylten, trodde det stod 15 och att silvertid var som i en liten form av ask. Kom fram till den riktiga 15 km markeringen och förstod att silvret hängde som i en skör sorts tråd. Avstod att öka. Ganska trött vid 20 km, räknade ut att jag hade drygt 45 min på mig. Valde "bära eller brista"-strategi och gick om solvikingen. Vid 25 var jag för trött för att räkna ut hur jag låg till. Vid 27 insåg jag att jag ganska gott om tid, men fick håll. Varje steg och andetag gjorde ont, och tempot sjönk. Fokuserade på att hålla uppe stegfrekvensen, 1-km-kvar-flaggan kom och gick, plötsligt var det nerförsbacke mot upploppet. Kunde inte spurta. Glömde stanna klockan när jag kom i mål. Fick en medalj som inte var särskilt brun. Kände mig ganska pigg eftersom sista 2 km blev ett sorts mellanting mellan spurt och nerjogg. Gick till resultat-tältet och kollade upp tiden.

2:13. Helt ok.

Notera färgen...

race report Visby halvmarathon och plan LL

Visby halvmarathon: bra tempot i början, svårt hålla tempo på egen hand i motvinden. 1.27. Varken bra eller dåligt. Nionde plats!

Plan för LL (och prognos för hur utfallet blir): Svårt att låta bli att sikta på 2.15. I den bästa av världar är det rimligt att hålla 43 minuter första och andra milen och låta sista gå lite långsammare. Hur det blir i den vanliga världen: 43 minuter första, kanske andra också. Tredje milen horribelt långsamt.
Kommer jag att följa den inte helt seriösa raceplanen? -ja.
Har jag inte lärt mig någonting? -nä.