Lidingöloppet 2010

Årligen arrangeras ett terränglopp på Lidingö. Alla som fullföljer får en brun medalj. De som springer snabbare än 2.15 får en lite mer silverfärgad medalj. Män i dryga 30-års åldern, som i övrigt ger ett balanserat intryck; ägnar orimligt stor del av sin vakna tid att fantisera om denna medalj, planera hur loppet skall utföras, och debattera olika upplägg i diskussionsforum på internet. Något mindre tid ägnas åt träning- Jag är en av dessa män.

Pre-race veckan: Bra träning: hög intensitet. Låg volym. Kort genrep på terrängspår kvällen innan.

Tävlingsdagen: Traditionen bjuder att minst en timme innan start ägnas åt nervösa ritualer av smått psykotisk valör. (exempel: välja noggrant mellan 20 olika sätt att nåla fast nummerlappen, fast alla sätt fungerar lika bra.) Om man hittar dåligt i Stockholm kan den timmen försvinna i ett nervöst kryssande genom stadsdelar man kan namnet på (Kungsholmen, Östermalm, osv) men egentligen inte vet så mycket mer om. 12 min innan start kom jag fram till startfållan. Begravningsstämning i startgrupp 1 C. "Lycka till" sa jag till löparen till höger. "Mnö" svarade han.

Startskott: Trångt i början. Fortsatt trångt hela första milen. Höll igen uppför. Försökte tokrusa nerför (sparar energi och går fort) men kunde inte pga trängseln. Som tur var har de flesta ganska dåligt begrepp om sin egen förmåga och springer för fort i början, dvs lagom fart för det magiska 2.15...

Första milen gick på dryga 45. Lite långsamt för silvertid. Nu glesnade fältet. Jag ökade farten. Slutade kolla km-tider på klockan. Tog rygg på en solviking som såg lagom snabb ut. Högt tempo, men inte omöjligt. Ökade lite för att hänga med.

Såg fel på 13-km skylten, trodde det stod 15 och att silvertid var som i en liten form av ask. Kom fram till den riktiga 15 km markeringen och förstod att silvret hängde som i en skör sorts tråd. Avstod att öka. Ganska trött vid 20 km, räknade ut att jag hade drygt 45 min på mig. Valde "bära eller brista"-strategi och gick om solvikingen. Vid 25 var jag för trött för att räkna ut hur jag låg till. Vid 27 insåg jag att jag ganska gott om tid, men fick håll. Varje steg och andetag gjorde ont, och tempot sjönk. Fokuserade på att hålla uppe stegfrekvensen, 1-km-kvar-flaggan kom och gick, plötsligt var det nerförsbacke mot upploppet. Kunde inte spurta. Glömde stanna klockan när jag kom i mål. Fick en medalj som inte var särskilt brun. Kände mig ganska pigg eftersom sista 2 km blev ett sorts mellanting mellan spurt och nerjogg. Gick till resultat-tältet och kollade upp tiden.

2:13. Helt ok.