Lidingöloppet 2010

Årligen arrangeras ett terränglopp på Lidingö. Alla som fullföljer får en brun medalj. De som springer snabbare än 2.15 får en lite mer silverfärgad medalj. Män i dryga 30-års åldern, som i övrigt ger ett balanserat intryck; ägnar orimligt stor del av sin vakna tid att fantisera om denna medalj, planera hur loppet skall utföras, och debattera olika upplägg i diskussionsforum på internet. Något mindre tid ägnas åt träning- Jag är en av dessa män.

Pre-race veckan: Bra träning: hög intensitet. Låg volym. Kort genrep på terrängspår kvällen innan.

Tävlingsdagen: Traditionen bjuder att minst en timme innan start ägnas åt nervösa ritualer av smått psykotisk valör. (exempel: välja noggrant mellan 20 olika sätt att nåla fast nummerlappen, fast alla sätt fungerar lika bra.) Om man hittar dåligt i Stockholm kan den timmen försvinna i ett nervöst kryssande genom stadsdelar man kan namnet på (Kungsholmen, Östermalm, osv) men egentligen inte vet så mycket mer om. 12 min innan start kom jag fram till startfållan. Begravningsstämning i startgrupp 1 C. "Lycka till" sa jag till löparen till höger. "Mnö" svarade han.

Startskott: Trångt i början. Fortsatt trångt hela första milen. Höll igen uppför. Försökte tokrusa nerför (sparar energi och går fort) men kunde inte pga trängseln. Som tur var har de flesta ganska dåligt begrepp om sin egen förmåga och springer för fort i början, dvs lagom fart för det magiska 2.15...

Första milen gick på dryga 45. Lite långsamt för silvertid. Nu glesnade fältet. Jag ökade farten. Slutade kolla km-tider på klockan. Tog rygg på en solviking som såg lagom snabb ut. Högt tempo, men inte omöjligt. Ökade lite för att hänga med.

Såg fel på 13-km skylten, trodde det stod 15 och att silvertid var som i en liten form av ask. Kom fram till den riktiga 15 km markeringen och förstod att silvret hängde som i en skör sorts tråd. Avstod att öka. Ganska trött vid 20 km, räknade ut att jag hade drygt 45 min på mig. Valde "bära eller brista"-strategi och gick om solvikingen. Vid 25 var jag för trött för att räkna ut hur jag låg till. Vid 27 insåg jag att jag ganska gott om tid, men fick håll. Varje steg och andetag gjorde ont, och tempot sjönk. Fokuserade på att hålla uppe stegfrekvensen, 1-km-kvar-flaggan kom och gick, plötsligt var det nerförsbacke mot upploppet. Kunde inte spurta. Glömde stanna klockan när jag kom i mål. Fick en medalj som inte var särskilt brun. Kände mig ganska pigg eftersom sista 2 km blev ett sorts mellanting mellan spurt och nerjogg. Gick till resultat-tältet och kollade upp tiden.

2:13. Helt ok.

Notera färgen...

race report Visby halvmarathon och plan LL

Visby halvmarathon: bra tempot i början, svårt hålla tempo på egen hand i motvinden. 1.27. Varken bra eller dåligt. Nionde plats!

Plan för LL (och prognos för hur utfallet blir): Svårt att låta bli att sikta på 2.15. I den bästa av världar är det rimligt att hålla 43 minuter första och andra milen och låta sista gå lite långsammare. Hur det blir i den vanliga världen: 43 minuter första, kanske andra också. Tredje milen horribelt långsamt.
Kommer jag att följa den inte helt seriösa raceplanen? -ja.
Har jag inte lärt mig någonting? -nä.

"Excuses are like assholes, everybody's got one" [Dirty Harry]

När man inte springer kanske man
eller


Men när jag inte springer finns det alltid, ALLTID någon som


Dilemma.

requiem över ett mellanår

Tränings- och tävlingsåret 2010 är egentligen inte slut men här kan ändå redan summeras (i både perfekt och futurum): 2010 var, och blir, ett mellanår. Utvecklingskurvan planade av som en slokande spaghetti. Ursäkterna saknades inte: Göteborgsvarvet var för varmt. Visby halvmarathon för blåsigt. Stockholm marathon gick för snabbt i början (och för långsamt i slutet). Inget av loppen blev något riktigt bottennapp, men heller inget att skryta med. Sanningen är helt enkelt att alla tider hittills under säsongen varit precis så bra som förväntat givet träningsmängden.
No more, no less.

(eftersom spådomar över resten av 2010 utlovats: Lidingö på 2:18. Någon mil eller halvmara på 38 resp 1.27 blankt.)

Men 2011, då djefvlar.

Stockholm Marathon 2010

Klockan lite i två stod jag i startfållan och blandade Stefan Holm-inspirerade tics (rätta till kepsen, gnugga ansiktet, dra i linnet osv) med improviserad stående uppvärmning (lite hopp på stället och mer tics). Jag hade tränat. Ganska mycket. Ganska långt. Ganska marathonspecifikt. Jag hade en race plan. Jag hade race flats. Jag skulle bita ihop när det gjorde ont. Jag var cool som en swimmingpool. Jag skulle göra marathondebut på 3:06. Jag visste precis vad som skulle hända.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.

Rookie mistakes kursiverade:

Start. Lite trängsel i början. Hamnade bakom 3:15-ballongen och gjorde lite sicksackmanövrar för att komma förbi. Första 3 km kändes lätt. Det gick fort. Jag var jag en del av ett flummigt kollektiv av tassande fötter, tävlingslinnen, skärpta sinnen och tomma medvetanden.
Första 5 k gick fortare än planerat, jag blev glad när jag såg tiden, och förstod inte alls att det egentligen var dåligt.
Efter första saftmuggen fick jag håll. Det gjorde ont Jag hade i och för sig tänkt att loppet skulle göra ont, men inte redan, och inte på det här sättet. Smärtan höll på en timme, jag märkte inte att jag passerade Västerbron. Jag fick ta i, men kunde ändå hålla planerat tempo, och förstod inte ens nu att det egentligen inte var bra alls utan tvärtom riktigt, riktigt dåligt.

Efter halva loppet kändes det bra, jag höll planen, det gick lätt. Jag ökade lite kring km 22-25.

Med lite mer än 15 k kvar började tempot sjunka och med en mil var kunde benen bara småjogga. Inte heller nu var det som jag tänkt mig. Bita ihop blev omöjligt. Öka blev otänkbart. Jag var en del av ett inte särskilt flummigt kollektiv av apati och havererade race plans. Huvudet slutade bry sig om 3:06. Benen ville bara stanna. Att få stanna var faktiskt det enda jag kunde tänkta på. När jag såg stadion försökte jag göra en sån där kraftansträngning som marathonlöpare gör på slutet för att gå under 3:15, men när jag förstod att man skulle springa runt halva stadion innan man fick komma in blev det inget av.

Joggade i mål på 3:16. En faktiskt ganska bra första marathontid.

Stockholm Marathon 2010 - Haikuversionen

Jag öppnade snabbt.
Kroknade vid Djurgården.
Ångestmil till Stadion.