Samtliga oroade kan andas ut: den skadade vaden höll för marathonlöpning.
Själva loppet gick bra. Förvisso misslyckat med tanke på planen (2 minuter över 3 timmar). Dock är det lyckat att misslyckas med två minuter. En minut för mycket hade nämligen varit möjlig att hämta in med bättre upplägg och lite "nänujävvlar", vilket är ganska snöpligt. Två minuter för mycket är mer definitivt.
Projektet får leva vidare ett tag till, mer info följer. Nu ska jag klä på mig medaljen och fira misslyckandet med att dricka öl!
söndag 7 april 2013
söndag 31 mars 2013
Skada
10 dagar före loppet, plågan, pärsen (perset?) i Paris dyker en oväntad och oinbjuden gäst upp under en rutinmil. En förnimmelse som blir till ett obehag som blir till en smärta; som strax bromsar in det tidigare spänstiga steget till hasande gång och så: stillastående.
Först förnekelse, står stilla i issörjan några minuter. Förnimmer signalerna från vaden till hjärnan.
- Känns det fortfarande?
- Kanske inte?
Några prövande osäkra steg, följs prompt av skarp smärta från vaden och säkerhet: Skada.
Helvila 48 timmar. Testjogg. Halvmil i 5:30-tempo under intensivt förnimmande av eventuella smärtor, obehag, etc. Jodå, den är kvar, marginellt mildrad, men likväl kvar.
Problemet problematiseras, sätts i relation till omvärlden i mindre och större sammanhang.
Fakta:
Några muskelfibrer i vänster vad har gått av.
De kommer att läka spontant utan kvarstående handikapp.
De planerade fartkalibrerande passen före Paris Marathon utgår.
DNS är osannolikt, dock inte uteslutet.
Denna bagatells ovisshet är plågsam.
Först förnekelse, står stilla i issörjan några minuter. Förnimmer signalerna från vaden till hjärnan.
- Känns det fortfarande?
- Kanske inte?
Några prövande osäkra steg, följs prompt av skarp smärta från vaden och säkerhet: Skada.
Helvila 48 timmar. Testjogg. Halvmil i 5:30-tempo under intensivt förnimmande av eventuella smärtor, obehag, etc. Jodå, den är kvar, marginellt mildrad, men likväl kvar.
Problemet problematiseras, sätts i relation till omvärlden i mindre och större sammanhang.
Fakta:
Några muskelfibrer i vänster vad har gått av.
De kommer att läka spontant utan kvarstående handikapp.
De planerade fartkalibrerande passen före Paris Marathon utgår.
DNS är osannolikt, dock inte uteslutet.
Denna bagatells ovisshet är plågsam.
måndag 25 mars 2013
måndag 18 mars 2013
Projektet fortskrider
Ett projekt är en serie händelser med givna start- och slutpunkter. Vid projektets start planerar man ungefär hur det ska gå till och hur lång tid det ska ta. Vissa projekt följer snällt planen, medan andra någonstans under vägen byter skepnad. Från att ha varit en åsna som snällt låtit sig ledas har Projektet fått en egen, inte nödvändigtvis välvillig avsikt. Plötsligt är Projektet omöjligt att avsluta, insisterar på att stavas med stort P, och det är Projektet som bestämmer över dig, inte tvärtom. Och framför allt; om du vetat att det skulle bli såhär hade Projektet aldrig blivit av.
Fenomenet är välkänt. Ett exempel är den lille figuren med stora fötter i Sagan om ringen. Om han vetat vad Ringprojektet skulle föra med sig när hans trollkarlspolare först kom med idén, hade han sannolikt skickat iväg Gandalf med en halvhjärtad ursäkt, och fortsatt röka pipa.
Mitt Projekt heter Tretimmarsprojektet. Jag kan inte få ro i själen innan jag sprungit ett marathonlopp snabbare än tre timmar. Jag är väl medveten om projektets onödighet, och hur fantasilöst det är att vara 36-åring med ett marathonprojekt. Men det är Projektet som bestämmer över mig, inte tvärtom, och innan målet är nått kan förtrollningen inte brytas och projektet fortskrider.
Nästa chans att bryta förtrollningen äger rum i Paris om några veckor. Jag är i hyfsad form, kanske till och med så bra att projektet kan avslutas. Så långt allt gott och väl. Det som oroar mig är två saker:
1) Om tretimmarsprojektet misslyckas kommer det skratta mig i ansiktet och tvinga mig till tremilspass hela sommaren.
2) Det som oroar mig mest är vad som händer om Tretimmarsprojektet faktiskt lyckas. Kommer det snällt att tacka för den här tiden och låta sig avvecklas i stillhet? Eller kommer projektet att komma tillbaka i annan och värre skepnad, som ett japanskt skräckfilmsbarn? Kommer Tretimmarsprojektet att bli att tvååfemtiprojekt?
Kommer jag någonsin att bli fri?
Fenomenet är välkänt. Ett exempel är den lille figuren med stora fötter i Sagan om ringen. Om han vetat vad Ringprojektet skulle föra med sig när hans trollkarlspolare först kom med idén, hade han sannolikt skickat iväg Gandalf med en halvhjärtad ursäkt, och fortsatt röka pipa.
Mitt Projekt heter Tretimmarsprojektet. Jag kan inte få ro i själen innan jag sprungit ett marathonlopp snabbare än tre timmar. Jag är väl medveten om projektets onödighet, och hur fantasilöst det är att vara 36-åring med ett marathonprojekt. Men det är Projektet som bestämmer över mig, inte tvärtom, och innan målet är nått kan förtrollningen inte brytas och projektet fortskrider.
Nästa chans att bryta förtrollningen äger rum i Paris om några veckor. Jag är i hyfsad form, kanske till och med så bra att projektet kan avslutas. Så långt allt gott och väl. Det som oroar mig är två saker:
1) Om tretimmarsprojektet misslyckas kommer det skratta mig i ansiktet och tvinga mig till tremilspass hela sommaren.
2) Det som oroar mig mest är vad som händer om Tretimmarsprojektet faktiskt lyckas. Kommer det snällt att tacka för den här tiden och låta sig avvecklas i stillhet? Eller kommer projektet att komma tillbaka i annan och värre skepnad, som ett japanskt skräckfilmsbarn? Kommer Tretimmarsprojektet att bli att tvååfemtiprojekt?
Kommer jag någonsin att bli fri?
måndag 11 mars 2013
Övervintrad
Under vintern blir träningen gärna rätt usel: Mörkret och kylan framkallar en tilltagande svårignorerad håglöshet, och efter det kulörta konsumtionsinferno som heter Jul ger man helt enkelt upp. Som en blåfrusen polarfarare med fruset snor i skägget och den sista slädhunden uppäten tappar man gnistan. Att ta ytterligare ett steg i snöstormen blir en omöjlighet. Man skottar ihop en halvhjärtad igloo, i vilken man kryper ihop i fosterställning och inväntar våren.
Så går vintern.
Plötsligt en dag i mars slår polarfararen upp sina frostsåriga ögonlock, tittar ut genom igloons dörrglugg och noterar ett visst takdropp, och att det faktiskt är ljust trots att det är mitt på dagen. Med ens verkar nordpolen inte så avlägsen, och efter att ätit upp expeditionens sista burk konserverad häst snörar hen ivrigt på sig skidorna och fortsätter norrut.
Plötsligt en dag är cykelbanorna bara delvis istäckta. Dagsljus förekommer dagtid. Det finns omisskännliga vårtecken, som joggande fotbollsspelare klädda i långkalsonger och shorts; och doften av långsamt tinande frusen hundskit. Träningsdagboken visar flera veckor över skamgränsen och benen känns lätta trots en niomilavecka; de vill ut och göra en till likadan, fast snabbare längre och bättre.
2013 kan bli ett bra år.
Så går vintern.
Plötsligt en dag i mars slår polarfararen upp sina frostsåriga ögonlock, tittar ut genom igloons dörrglugg och noterar ett visst takdropp, och att det faktiskt är ljust trots att det är mitt på dagen. Med ens verkar nordpolen inte så avlägsen, och efter att ätit upp expeditionens sista burk konserverad häst snörar hen ivrigt på sig skidorna och fortsätter norrut.
Plötsligt en dag är cykelbanorna bara delvis istäckta. Dagsljus förekommer dagtid. Det finns omisskännliga vårtecken, som joggande fotbollsspelare klädda i långkalsonger och shorts; och doften av långsamt tinande frusen hundskit. Träningsdagboken visar flera veckor över skamgränsen och benen känns lätta trots en niomilavecka; de vill ut och göra en till likadan, fast snabbare längre och bättre.
2013 kan bli ett bra år.
torsdag 4 oktober 2012
Oslo Maraton 2012
Världen väntar på ett inlägg om Oslo marathon (världen är i det här fallet lika med Staffan) och det är mycket riktigt dags; nu när jag ligger på rygg i soffan med bekväm närhet till kakorna på soffbordet och lika bekväm distans till motvinden i Oslo är det dags att formulera och kondensera loppet till ett beskt destillat av spruckna drömmar.
Så här gick det.
Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.
Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.
Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.
Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.
Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.
Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.
Så här gick det.
Berodde de besynnerliga drömmarna natten innan på att jag ätit en liter chokladdoppade nachohattar eller var det bara vanlig nervositet?
Mulet och svalt på morgonen. Klumpig uppvärmning. Gott om plats i startfållan. Start samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla. Lägger mig lite bakom 2 killar med "3:00"-flaggor på ryggen. Den ena ser stabil ut, den andre mer tveksam. Km-markeringarna kommer och går, varje gång visar klockan lite under 4:15. Det går bra.
Loppet går västerut från stan, vänder och tar en cykelbana tillbaka. Det är lite trång i 3:00-gruppen, men det lindrar motvinden. Passerar 10 km enligt plan. Det går bra.
Oslo är ingen platt stad, men loppet är ganska flackt. Det märks att banläggarna har blivit tvungna att ta till några mer eller mindre konventionella speciallösningar. Banan är 2 varv, med många tvära svängar, och två plötsliga avstickare runt en parkeringsplats med karaktär av nödlösning. I den östra delen springer man ganska längt över en grusplan där man så småningom skall bygga industrihamn. Nu känns motvinden även om vi trycker oss mot varandra. Det går ändå fortfarande bra.
Tillbaka i stan gör banan ett intrikat mönster av 90- och 180-graders-svängar. Här dyker min hejarklack upp. "Det går bra!" ropar S. "Du ligger efter!" ropar C. Båda viftar med flaggor. Men jag ligger inte efter, jag spinger precis enligt plan. Passerar halvmaran och går in på andra varvet. Det går bra.
Vid 25 km går det inte bra längre. Jag tänker att det behöver ju faktiskt inte gå bra, bara det går. Den mer tveksamme "3:00"-killen kliver av. Jag fortsätter i samma tempo.
Vid lite efter 30 km går det inte längre. Vi är på väg in i motvinden på den blivande industrihamnen. Ganska tvärt går 4:15-tempot från hanterbart till omöjligt. Det är inte väggen, bara en saklig känsla av att tempot måste sjunka. Genomför en kort förhandling med mig själv. 4:15 är omöjligt. 4:25-30 är kanske möjligt men svårt obehagligt. Väljer att sänka till joggtempo och ta mig genom sista milen med låg ansträngningsgrad. I mål stannar klockan på 3:07. Inte så illa egentligen.
måndag 17 september 2012
Fyraåfemton
Till helgen är det oslo marathon. Sedan köldmaran i Stockholm har tre acceptabla träningsmånader förflutit. Inte av den fantastiska sorten man skriver romaner om, kanske blogginlägg eller enstaka tweets; men ändå fina månader värda att älska eller åtminstone gilla ganska mycket.
Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:
Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton
Med tre helt ok träningsmånader i ryggen är ett förnuftigt mål på ett marathonlopp kanske pers eller lite bättre. Eftersom jag inte är så intresserad av just förnuft har jag bestämt mig för all-in (som jag tror är internetpokerspråk och betyder ungefär ta-i-så-man-kräks).
Alltså blir målet i Oslo tre timmar, dvs ett tempo av 4 min 15 s varje km. Jag räknar med att detta kommer att kännas bra första milen, ok andra och inte så tilltalande tredje. Vad som händer sedan ger beräkningarna inget klart svar på ( fast den tråkiga realism jag arbetar så hårt med att förtänga pekar på att 4:15 bäddar för en ångestladdad och långsam sista mil ).
På lördag vet vi svaret. Till dess kommer jag att förbereda mig på det enda sätt jag kan: tömma sinnet zen-style och fylla det igen med mantrat:
Fyraåfemtonfyraåfemtonfyrapfemton
onsdag 25 juli 2012
lyxproblem
Familjen tar ledigt från löne- och dagisslaveri över sommaren. Man packar några väskor med det allra mest väsentliga (några uppsättningar löparskor och lite övrigt) och reser norrut från människobyn för att leva i enkelhet nära naturen, dvs bedriva latmansliv i stugan med lite sporadisk häck- och gräsklippning som förströelse.
Dagarna flyter in i varandra som jämna splittar i ett väl upplagt lopp. Vilopulsen sjunker till nya rekordnoteringen 43. Löpning är en del av livet, och när livet är enkelt blir även löpningen enkel. Inga komplicerade beslut behöver fattas: det finns i princip bara en runda att välja på. Milrundan går in i den böljande Hälsingländska skogen till Halvmilsträdet, hem samma väg. Hela första halvmilen är uppförsbacke. Vid behov kan man fortsätta djupare in i skogen till milträdet eller längre, vilket dock är förenat med viss nervositet eftersom det finns björnar i skogen och jag är rädd för dem.
För första gången på länge blir veckomängden acceptabel flera veckor i rad, och juli har tom chans att bli rekordmånad räknat i kilometer.
Mitt i all denna harmoni kommer så ett avbrott av arbetskaraktär för familjefadern, som återvänder till universitetssjukhusfabriken för nattarbete. Här uppstår nu lyxproblemet: de flesta tillfällena till träning spolieras av arbete eller trötthet efter arbete. Dock är ett dygn ledigt i sin helhet; orört, jungfrueligt utan begränsningar.
Alla pass är möjliga: långpass (asfalt? terräng?) intervaller (bana? terräng? långa maratonintervaller? backe?) Time trial på bana (400 m? 1000? 3000? 5000? 10 000??) Kombinationer (intervall + lång upp/nedjogg? dubbelblock?) Cykel???
Beslutsvånda.
Dagarna flyter in i varandra som jämna splittar i ett väl upplagt lopp. Vilopulsen sjunker till nya rekordnoteringen 43. Löpning är en del av livet, och när livet är enkelt blir även löpningen enkel. Inga komplicerade beslut behöver fattas: det finns i princip bara en runda att välja på. Milrundan går in i den böljande Hälsingländska skogen till Halvmilsträdet, hem samma väg. Hela första halvmilen är uppförsbacke. Vid behov kan man fortsätta djupare in i skogen till milträdet eller längre, vilket dock är förenat med viss nervositet eftersom det finns björnar i skogen och jag är rädd för dem.
För första gången på länge blir veckomängden acceptabel flera veckor i rad, och juli har tom chans att bli rekordmånad räknat i kilometer.
Mitt i all denna harmoni kommer så ett avbrott av arbetskaraktär för familjefadern, som återvänder till universitetssjukhusfabriken för nattarbete. Här uppstår nu lyxproblemet: de flesta tillfällena till träning spolieras av arbete eller trötthet efter arbete. Dock är ett dygn ledigt i sin helhet; orört, jungfrueligt utan begränsningar.
Alla pass är möjliga: långpass (asfalt? terräng?) intervaller (bana? terräng? långa maratonintervaller? backe?) Time trial på bana (400 m? 1000? 3000? 5000? 10 000??) Kombinationer (intervall + lång upp/nedjogg? dubbelblock?) Cykel???
Beslutsvånda.
söndag 24 juni 2012
Tävling. Bra vecka.
Förra veckan anordnades i min stad en tävling i den för mig oprövade grenen 5 km stadslöpning. Eftersom tävlingar, i synnerhet korrekt kontrollmätta, inte bjuds så ofta, anmälde jag mig och joggade på tisdagkvällen 2 km hemifrån till startplatsen.
Väl där spanade jag in motståndet (95% glada amatörer med tveksam kondis. 4% fotbollskillar med oklar kondis. Enstaka triatleter med god kondis, skulle det visa sig). Strax innan start ställde jag mig längst fram på startlinjen för att slippa trängseln i början. Startern, en myndig karl på 1.95, klädd i Coach-uniform (Glansig jacka med texten "Uppland Friidrott", sportsolglasögon av estetiskt tveksam karaktär) röt åt oss att ta ett steg bakåt om vi sprang långsammare än 17 min. Alla tog ett steg bakåt, eller rättare sagt försökte, eftersom vi alla var rädda för honom och redan backat så långt vi kunde. Ingen klev framåt. (2 löpare mörkade, skulle det visa sig eftersom de gick i mål efter lite mer än 16 minuter. En var triatleten på min vänstra sida. Jag hade redan räknat ut att han var snabb, för inte klär man väl ut sig i triatlonkläder om man inte är snabb som vinden?)
Nåja, startskott (eller faktiskt start-tut), och iväg på första km, som gick på 3.37 vilket är för snabbt. Andra på 3.40isch, vilket kändes för snabbt men inte omöjligt. På tredje km lossnade ena skosnöret. Medan jag stannade och knöt det (under vad som kändes som en evighet eller i vart fall 10-15 sekunder) blev jag passerad av en liten klunga löpare. Eftersom skosnöresfadäsen kostat tid passade jag på att bli lite irriterad på de som sprang om (gammalt knep, tänker man "jag ska i vart fall inte få spö av den där" så blir det genast lite lättare att pressa sig).
Jag valde ut en löpare i bomullslinne och pannband som såg rätt fit ut ("jag kan väl för bövelen inte få stryk av någon som springer i BOMULLSLINNE! Det får bara inte ske!"). Fjärde km glömde jag klockan, men strax innan femte gick jag om bomullslinnet med ett självbelåtet leende (eller skulle har gjort om inte min astmatiska andhämtning förhindrade varje försök att le). Femte km började med en kort men brant utförslöpa på grus, följt av en ganska lång upförsbacke fram till en liten knix och så upploppsrakan. Här gick det inte så fort, både ben och armar värkte av mjölksyra, och löpsteget lämnade en del i övrigt att önska.
Gick i mål på 19.10, vilket var lite snöpligt efter som jag satt 19 som skamgräns. Om jag lär mig knyta skorna finns dock gott hopp om att kunna bryta denna skamgräns inom en nära framtid, vilket är en liten tröst.
För övrigt en bra träningsvecka med bla långpass på 32 km.
Väl där spanade jag in motståndet (95% glada amatörer med tveksam kondis. 4% fotbollskillar med oklar kondis. Enstaka triatleter med god kondis, skulle det visa sig). Strax innan start ställde jag mig längst fram på startlinjen för att slippa trängseln i början. Startern, en myndig karl på 1.95, klädd i Coach-uniform (Glansig jacka med texten "Uppland Friidrott", sportsolglasögon av estetiskt tveksam karaktär) röt åt oss att ta ett steg bakåt om vi sprang långsammare än 17 min. Alla tog ett steg bakåt, eller rättare sagt försökte, eftersom vi alla var rädda för honom och redan backat så långt vi kunde. Ingen klev framåt. (2 löpare mörkade, skulle det visa sig eftersom de gick i mål efter lite mer än 16 minuter. En var triatleten på min vänstra sida. Jag hade redan räknat ut att han var snabb, för inte klär man väl ut sig i triatlonkläder om man inte är snabb som vinden?)
Nåja, startskott (eller faktiskt start-tut), och iväg på första km, som gick på 3.37 vilket är för snabbt. Andra på 3.40isch, vilket kändes för snabbt men inte omöjligt. På tredje km lossnade ena skosnöret. Medan jag stannade och knöt det (under vad som kändes som en evighet eller i vart fall 10-15 sekunder) blev jag passerad av en liten klunga löpare. Eftersom skosnöresfadäsen kostat tid passade jag på att bli lite irriterad på de som sprang om (gammalt knep, tänker man "jag ska i vart fall inte få spö av den där" så blir det genast lite lättare att pressa sig).
Jag valde ut en löpare i bomullslinne och pannband som såg rätt fit ut ("jag kan väl för bövelen inte få stryk av någon som springer i BOMULLSLINNE! Det får bara inte ske!"). Fjärde km glömde jag klockan, men strax innan femte gick jag om bomullslinnet med ett självbelåtet leende (eller skulle har gjort om inte min astmatiska andhämtning förhindrade varje försök att le). Femte km började med en kort men brant utförslöpa på grus, följt av en ganska lång upförsbacke fram till en liten knix och så upploppsrakan. Här gick det inte så fort, både ben och armar värkte av mjölksyra, och löpsteget lämnade en del i övrigt att önska.
Gick i mål på 19.10, vilket var lite snöpligt efter som jag satt 19 som skamgräns. Om jag lär mig knyta skorna finns dock gott hopp om att kunna bryta denna skamgräns inom en nära framtid, vilket är en liten tröst.
För övrigt en bra träningsvecka med bla långpass på 32 km.
torsdag 7 juni 2012
STHLM marathon 2012. Att frysa.
När det är sju plusgrader, regnar och blåser styv kuling känns det ganska kallt när man tagit av överdragskläderna. Man fryser. Hakan darrar, och ganska snart börjar man hacka tänder. Känseln försvinner sakta ur händerna. Fötterna känns inte längre som om de tillhör ens egen kropp.
Vid sådana förhållanden får uppvärmningen en lite mer central funktion än den vanliga ceremoniella (när man gör onödiga stegringslopp och besynnerliga löpskolningsövningar). Man fryser. Man måste bli varm. Efter några km jogg i närområdet kändes det bättre. Känseln kom tillbaka till händerna. Fötterna kändes fortfarande inte som om de tillhörde mig, men kanske en nära släkting eller åtminstone en bekant eller granne.
Loppet behöver inte beskrivas närmre. Bitvis fruktansvärd motvind. Lågt men ganska jämnt tempo. Liten svacka kring 35k. Krafter kvar att öka lite efter 40k trots stumma ben (och faktiskt springa om flera som trätt in in zombiestadiet). Ingen vägg. Flåset orkade bra men inte benen.
Medan jag var i rörelse höll jag mig varm, men efteråt, på Östermalms IP, frös jag mer än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Händerna förlorade först känseln och sedan sin normala handfunktion. Fötterna (som fortfarande inte riktigt kändes som mina egna kroppsdelar) blev till den sortens tygtraseinklädda klumpar man träffar på hos uteliggare i Dickens-böcker. Det var komiskt och skrämmande på samma gång. Bredvid mig stod blåfrusna löpare i shorts och försökte dricka kaffe, men skakade så mycket att de spillde ut allting över nummerlappen. Jag försökte äta en varm korv, men lyckades inte greppa den, utan fick forma händerna till en skål och därifrån äta min korv, ungefär som en Golden Retriever som äter Frolic.
Efter lite mer lyteskomik lyckades jag byta om till torra kläder, dricka lite varmt kaffe och ta mig ner i tunnelbanans relativa värme. Skakningarnas våldsamhet avtog. De stelfrusna händerna blev till klor som blev till tassar som blev till mina vanliga händer. Någon timme senare, i ett badkar fullt av vatten nära kokpunkten, blev till slut mina fötter åter mina.
Vid sådana förhållanden får uppvärmningen en lite mer central funktion än den vanliga ceremoniella (när man gör onödiga stegringslopp och besynnerliga löpskolningsövningar). Man fryser. Man måste bli varm. Efter några km jogg i närområdet kändes det bättre. Känseln kom tillbaka till händerna. Fötterna kändes fortfarande inte som om de tillhörde mig, men kanske en nära släkting eller åtminstone en bekant eller granne.
Loppet behöver inte beskrivas närmre. Bitvis fruktansvärd motvind. Lågt men ganska jämnt tempo. Liten svacka kring 35k. Krafter kvar att öka lite efter 40k trots stumma ben (och faktiskt springa om flera som trätt in in zombiestadiet). Ingen vägg. Flåset orkade bra men inte benen.
Medan jag var i rörelse höll jag mig varm, men efteråt, på Östermalms IP, frös jag mer än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Händerna förlorade först känseln och sedan sin normala handfunktion. Fötterna (som fortfarande inte riktigt kändes som mina egna kroppsdelar) blev till den sortens tygtraseinklädda klumpar man träffar på hos uteliggare i Dickens-böcker. Det var komiskt och skrämmande på samma gång. Bredvid mig stod blåfrusna löpare i shorts och försökte dricka kaffe, men skakade så mycket att de spillde ut allting över nummerlappen. Jag försökte äta en varm korv, men lyckades inte greppa den, utan fick forma händerna till en skål och därifrån äta min korv, ungefär som en Golden Retriever som äter Frolic.
Efter lite mer lyteskomik lyckades jag byta om till torra kläder, dricka lite varmt kaffe och ta mig ner i tunnelbanans relativa värme. Skakningarnas våldsamhet avtog. De stelfrusna händerna blev till klor som blev till tassar som blev till mina vanliga händer. Någon timme senare, i ett badkar fullt av vatten nära kokpunkten, blev till slut mina fötter åter mina.
fredag 1 juni 2012
A History of Weakness
December: Under tre timmar
Januari: Under tre! Under tre!!
Februari: Under tre?
Mars: Kanske personbästa?
April: Personbästa är inte realistiskt. Men det är ju inte dåligt att kunna gå eller tom småjogga hela sträckan! Och det blir ju trevligt att åka till Stockholm, det brukar ju vara varmt och skönt i början på juni!
Maj: Vore grymt att placera sig topp-15 000! Kan gå!!
Första juni : Trovärdiga källor prognosticerar suboptimala förhållanden under Stockholm Marathon med 5-gradigt regn och kraftig vind. Min enda ambition är att slippa springa. Planen blir att ta tåget till Stockholm. Sitta på McDonalds på Centralen hela dagen. Åka hem. Förklara frånvaron i resultatlistan med att chipet losssnat från skon, och skamlöst ljuga om en tid "lite över tre".
Januari: Under tre! Under tre!!
Februari: Under tre?
Mars: Kanske personbästa?
April: Personbästa är inte realistiskt. Men det är ju inte dåligt att kunna gå eller tom småjogga hela sträckan! Och det blir ju trevligt att åka till Stockholm, det brukar ju vara varmt och skönt i början på juni!
Maj: Vore grymt att placera sig topp-15 000! Kan gå!!
Första juni : Trovärdiga källor prognosticerar suboptimala förhållanden under Stockholm Marathon med 5-gradigt regn och kraftig vind. Min enda ambition är att slippa springa. Planen blir att ta tåget till Stockholm. Sitta på McDonalds på Centralen hela dagen. Åka hem. Förklara frånvaron i resultatlistan med att chipet losssnat från skon, och skamlöst ljuga om en tid "lite över tre".
måndag 28 maj 2012
A New Hope
Idag (eller egentligen igår, eftersom klockan är över midnatt) är det på dagen 35 år sedan den första filmen i Star Wars-serien hade premiär. Den här filmen betyder mycket för mig, och då menar jag inte bara att vi är jämnåriga eller att jag under en kort period i gymnasiet kunde i princip alla repliker utantill.
Betydelsen är djupare än så eftersom filmens tema på ett djupare abstrakt plan är så nära kopplat till mitt liv.
Låt mig förklara. (förtydligande av symboliken inom parentes)
Det är helt uppenbart att filmens huvudperson är en symbol för en man (i yngre medelåldern) som har stora ambitioner med sitt liv (marathon sub 3h) men inte har en tydlig plan eller riktning (obefintlig försäsongsträning pga förkylning, lättja och motivationsproblem)
Efter lite om och men förstår han att han är ödesbestämd att vara Jedi-krigare (marathonlöpare) och efter att ha övat lite med sitt lasersvärd (sina racingflats) samt några allmänna dramaturgiska förvecklingar, är han redo att ta sig an Dödsstjärnan.
Här blir det lite otydligt, vilket lopp är egentligen min Dödsstjärna, vilka skor motsvaras av en X-wing fighter, och borde jag skaffa en kortvuxen coach som jag bär på ryggen under distanspassen?
Sammanfattning:
Om en knapp vecka är det Stockholm marathon. Jag är dåligt tränad och inte redo för personbästa. Jag tänker ändå öppna i personbästa-tempo och hoppas på erfarenhet, koncentration och några futtiga veckor med bra träning. Någon gång i livet ska jag stapla 42 km i 4:15-tempo på varann, och stå bakom mållinjen och titta på medan klockan slår över från 2:59 till 3:00.
Någon gång.
Någon gång.
Men inte nu.
måndag 5 mars 2012
Hur går träningen?
Typ såhär. Men om bara förkylningarna slutar är det är nog inte för sent att komma i form till STHLM Marathon. 2013, alltså. 
lördag 11 februari 2012
söndag 22 januari 2012
Good to be back!
December blev en enda lång serievila med 2-3 pass på en halvmil vardera utan något större engagemang. Den sortens lättja är ju ohållbar i längden (de som aldrig tränar - hur orkar de inte träna?). De senaste 2 veckorna har jag lagt precis över en godtycklig skamgräns på 5 mil, i lugnt tempo. Kroppen är en märkligt behaglig kombination av värk och lätthet, huvudet stillsamt otåligt inför nästa - längre, snabbare - träningsvecka. Jag är en bättre människa när jag springer.
Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!
Jag skulle kunna formulera känslan, men varför göra det själv när Sator redan gjort det bättre (1990): It's good to be back!
onsdag 2 november 2011
Marathon och masochism börjar på samma bokstav
Betalade i kväll en större summa pengar till organisatörerna av Stockholm marathon för det tveksamma nöjet att få lov att springa Stockholm runt med nummerlapp på magen, tårar i ögonen och spyan i halsen. Sprang 21 km ikväll. 16 av dem i 4:20-tempo. Inte helt bekvämt, men åtminstone med lite marginal till tårarna.
torsdag 27 oktober 2011
Granebergsvarvet 2011
Ibland är man förkyld två veckor i sträck och springer inte en meter. Så en dag har halsontet reducerats från plåga till irritation, och feberkänslan i kroppen är inte längre som spanska sjukan, utan bara som en lättare släng av svininfluensa.
Om detta sammanfaller med vackert väder, vad är då mer naturligt än att spontananmäla sig till en tävling?
Sagt och gjort: gräva fram turlinnet ur garderoben, hitta på en godtagbar förklaringsmodell varför hustrun själv måste åka på skogsmulle med barnen (igen!), och iväg mot Granebergsvarvet 13 km, en högst lokal historia med få deltagare och färre åskådare.
När jag klev in i lokalen för efteranmälan var det ganska tomt, bara Janne Holmén och Anna Rahm stod där och såg smala och fokuserade ut. "Fan" tänkte jag, "jag kommer sist", men mumlade min i förväg uttänkta ursäkt (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax) några gånger, och vågade mig fram till sekretariatet för anmälan och nummerlapp.
Joggade lite planlöst, körde några stegringar (för det såg jag att Janne och Anna gjorde) och ställde mig på startlinjen. Tog rygg på Anna c:a 100 m, men fick släppa pga dålig kondis. Första 2 km uner 4:00-tempo. Kändes lugnt och avslappnat. Kunde småprata lite med en kille i STHLM-maraton-tröja och kommenterade tempot och banan (som går nerför första halvan och uppför resten) "Under 4:00 kan du glömma" upplyste STHLM-tröjan på bred svårplacerad dialekt.
Första 5 gick lätt (nerför) i uppförsbacken sa kroppen nej tack till 4:00. Eftersom planen var "jagärlitesjuk. jagkörintepåmax", sänkte jag till lätt obehags-tempo och körde vidare. Blev omkutad av några som disponerat loppet bättre, sprang om några enstaka. Sista km blev jag upphunnen av ett klubblinne, men kunde svara och vann den duellen med några tiotals m.
5 plats i herrarnas öppna klass. Under 4:00 kunde jag som bekant glömma, men tiden 54 min ger 4:10 i snitt. Helt ok (jagärlitesjuk. jagkörintepåmax).
Elakartad träningsvärk hela följande vecka.
fredag 7 oktober 2011
En plan
Ok, inte i klass med James-Bonds-samlade-dödsfiender-gör en-plan-för-att-förinta-planeten, men lite bättre än vi-kör-väl-på-så-får-vi-se-hur-det-blir.
Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).
Men nu djefvlarr ska det bli springa av.
Lätt löpning fram till jul. 5-6 mil i veckan. Ett långt pass. Ett mellanlångt lite snabbare. (Tänkte göra det här redan förra året men [fyll i valfri ursäkt] kom i vägen).
Men nu djefvlarr ska det bli springa av.
torsdag 29 september 2011
Hur svårt kan det va?
Marathon är en horribel distans. Träningen innan är monoton och tidskrävande. Även själva loppet är monotont och tidskrävande, och dessutom smärtsamt och genant - i början känner man sig fånig för att man springer så långsamt, och i slutet känner man sig fånig för att man springer som en stelopererad krabba. Smärtan behöver inte kommenteras närmre.
Ovan nämnda negativa egenskaper utövar en märklig lockelse, vilket kanske är anledningen till att jag och många andra mediokra söndagslöpare utsätter oss för denna plåga upprepade gånger, när allt förnuft säger "lägg ner, anmäl dig ALDRIG mer till Stockholm marathon, det är faktiskt mycket vettigare att köpa cigg för 800 kr om året istället".
Jag har länge hävdat att alla i arbetsför ålder utan fel på hjärta, lungor eller ben borde kunna springa 42 km under 3 timmar om de tränar ordentligt, och i en grå vrå i huvudet har några ider börjat gro:
Jag är i arbetsför ålder. Jag har inga begränsande lyten eller men. Jag borde kunna springa 42 km under 3 timmar.....
Ideerna snor ihop sig med varandra, bildar ett trassligt nystan av luddiga planer med tveksam verklighetsförankring, och plötsligt, bländande klar som en biblisk uppenbarelse; en konkret formulering:
Ävafan, husvårtkandeva? Jag tränar ok över vintern och gör STHLM maran under tre.
Tror jag...
Ovan nämnda negativa egenskaper utövar en märklig lockelse, vilket kanske är anledningen till att jag och många andra mediokra söndagslöpare utsätter oss för denna plåga upprepade gånger, när allt förnuft säger "lägg ner, anmäl dig ALDRIG mer till Stockholm marathon, det är faktiskt mycket vettigare att köpa cigg för 800 kr om året istället".
Jag har länge hävdat att alla i arbetsför ålder utan fel på hjärta, lungor eller ben borde kunna springa 42 km under 3 timmar om de tränar ordentligt, och i en grå vrå i huvudet har några ider börjat gro:
Jag är i arbetsför ålder. Jag har inga begränsande lyten eller men. Jag borde kunna springa 42 km under 3 timmar.....
Ideerna snor ihop sig med varandra, bildar ett trassligt nystan av luddiga planer med tveksam verklighetsförankring, och plötsligt, bländande klar som en biblisk uppenbarelse; en konkret formulering:
Ävafan, husvårtkandeva? Jag tränar ok över vintern och gör STHLM maran under tre.
Tror jag...
onsdag 28 september 2011
Berlin, mein liebling
Det började inte bra. Stockholmståget gjorde oväntat en DNS på Uppsala station, och när jag 45 minuter försenad äntligen var på väg tänkte jag mörka tankar om SJ, och hur nattåget till Berlin skulle lämna Malmö med en tom plats. Min plats! Nu har ju SJ en ganska gedigen vana av att hantera fuck-ups, vilket de gjorde förtjänstfullt. Klockan 21.30 klev jag på tåget mot kontinenten. Tävlingsnerverna var på helspänn (vilket egentligen är ganska orimligt för en tävling jag inte har någon chans att vinna), jag var stingslig och blev lika provocerad av de förväntansfulla funktionströjorna som sörplade sportsaft, som jag blev av kidsen i kupén bredvid som tonårsgarvade med bruten röst fram till halv två.
snabbspolning.
Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.
Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi. Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.
Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.
Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.
snabbspolning.
Pastamiddag. Oro för bristfälligt kolhydratintag. Spontant chipsköp på tunnelbanestationen. Oro för överdrivet kolhydratintag. Oöppnad chipspåse kastas diskret i papperskorg. En halvtimmes nervöst arbete på hotellrummet med att finna det perfekta sättet att nåla fast nummerlappen. Fastnålningen av nummerlapp förkastas. Ytterligare en halvtimmes arbete med säkerhetsnålarna. Drömlös sömn. Frukost. Skoknytning Spattig promenad till startområdet. Solsken. Vindstilla. Svalt. Doften av fuktig sensommarmorgon. Perfekta förhållanden.
Dubbelkollade vilken startfålla jag skulle ställa mig i och noterade att jag varit lite ovarsam med sanningen (läs: ljugit, alt fantiserat) när jag angivit min förmodade måltid. Min fålla var till för 2.45-3 timmarslöpare. Inte mig. Ställde mig diskret längst bak i fållan och gjorde lite klumpig stretching.
Startskott! Tiotusentals röda ballonger och lika många löpare glider iväg. Ballongerna uppåt. Löparna framåt, framåt! Märker att jag inte är den enda som egentligen är för långsam för min startgrupp: Öppnar enligt plan i drygt 4:30-tempo och det gör de flesta andra också. Guppar i strömmen med som en barkbåt i en vårbäckbäck. Håller igen, första milen går lätt. Andra med. Börjar kännas stelt efter 25 km och jag blir plötsligt rädd för väggen, som jag föreställer mig är extra frustrerande och smärtsam i sin tyska version. Men väggen kommer inte. Benen stumnar däremot, kanske var det lite övermodigt med racing flats, kanske är jag bara helt adekvat trött. Suger i mig en gel, highfivar några kids och får ny energi. Tempot sjunker, men inte så mycket. Kring 30 är jag trött, glömmer vilka skyltar jag passerat och blir besviken och förvånad när det står 36 km istället för 38km. Håller uppe tempot hjälpligt, men blir passerad av flera löpare som disponerat sina krafter bättre. Går in i bubblan så gott jag kan. Inte stanna! Håll tempot! Äntligen framme på upploppet. Spurtar (nåja) mot Brandenburger Tor, som jag tror är mål. Det är inte mål, 200 m kvar! Orkar inte med en spurt till, joggar i mål på 3:14. Nöjd. Äter bananer i solen, duschar och byter om.
Efter en fadäs och ett debacle är jag nöjd med en prestation på marathondistans. Tiden är inget att hänga i granen, men heller inget att sopa under mattan; tänker jag snusförnuftigt när jag senare står bredvid en kiosk och girigt äter wurst av tveksam hygienisk kvalitet tillsammans med ljummen Becks. Bra. Kan bli bättre.
Uteservering och eftersnack. Benvärk. Oformulerade tankar om lopp och mål i framtiden medan tåget vresigt gnisslande kränger sig ut från hauptbanhof.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
